Att må som man förtjänar
Vaknade upp med en atombomb i huvudet idag. Blev det verkligen så hårt igår? Det kändes inte som det. Vad jag vill minnas så satt jag mest vid bordet.
Kvällen blev ungefär som jag hade förväntat mig. Trevlig och så där. Jag hade i och för sig hoppats på att ha lite roligare, elle ganska jävla mycket roligare, men jag hade inte dansskorna på mig igår. Visst är det upp till mig hur pass roligt jag kan ha det, men i vissa fall tror jag inte på det här uttrycket "det blir så roligt som man gör det till". Har man inte rätta känslan så har man inte.
Det känns som att jag inte kommer att dricka någonting nu på ett bra tag framöver. Det ger mig ingenting längre. Förut blev jag alltid glad och bra på lördagskvällarna, men nu blir jag bara trött och deppig. Jävligt trött och deppig. Jag satt fanimej och gäspade redan hemma hos Blondie Bubble Boy på eftermiddagen. Näe, nu får det vara bra för ett tag framöver.
Jag förstår att folk undrar vad fan det är med mig. Den lilla glada clownen dansar inte på borden längre och ingenting han säger får folk att bli glada nuförtiden. Jag vet, men jag kan inte spela någonting jag inte är. Inte längre.
Jag antar, vädjar om, att det här är en fas, och att det går över inom kort. Jag hoppas inte att jag förlorar alltför många vänner under tiden.
För andra eller tredje året i rad vann jag träningspriset, och det hade jag väl förväntat mig. Ett som är säkert dock är att jag inte kommer att vinna det nästa år.
Årest målskytt och buse blev Lingen, och årets rookie blev Kosar. Jag var inte riktigt med på vad Malle fick för pris, men kan det ha varit årets nyförvärv? Kotten fick pris för årets mål, Melek fick U-lagets pris som bästa spelare och Tage Nilssons vandringspris för Årets KBK:are gick för första gången till Lingen.
