En milstolpe
Så har vi kommit fram till inlägg nummer 2000. Det är en bit ändå. När jag började var det 13 november 2007 i almanackan, och idag är det 14 oktober 2009.
Jag har tittat tillbaka lite. I början skrev jag ganska lättsamt, försökte vara rolig, kanske lite provocerande och chokerande - men det enda jag känner nu är att jag skrev dåligt. Med tiden har det blivit bättre, tycker åtminstone jag.
Jag har tittat tillbaka. Mycket roligt har hänt genom de här två åren, och oftast har det varit i samband med Riddarna. Kommer ni ihåg dem? Ett tag var de i allra högsta grad levande, och den perioden var bland de bästa i mitt liv hittills. Men med tiden försvann Riddarna. Idag är de splittrade och utplacerade i världen, även om jag hoppas på en återförening en dag.
Jag har tittat tillbaka på hjärtat och dess verksamhet under den här tiden. Det har hänt en del där också. Det är ingen rolig tillbakablick, men det är ju mitt liv så det är inga nyheter direkt. Hur roligt det än hade varit att skriva "med tiden har det blivit bättre" så är det på hjärtfronten intet nytt. Lika mycket smärta som varit, lika mycket smärta är det nu. Om inte mer?
Mitt inlägg nummer 1000 blev av det tyngre slaget. Det tyngsta någonsin. Därför hade det varit skönt att kunna bjuda på muntrare toner till inlägg nummer 2000 - men tyvärr. Jag tänker inte tjoa och tjimma och kvittra bara för att... Just nu har jag inre stridigheter - och det kanske är tråkigt att läsa, men så här är det just nu. Kanske försvinner detta snart, kanske försvinner det så småningom? Kanske att det tar längre tid? Kanske att en del av mig försvunnit?
När livet blir enkelt, då blir jag nog gladare. Då säger ni "Men vem har sagt att livet är lätt?" - och då svarar jag "Den enkelhet som jag strävar efter finns runtomkring mig och överallt. Men jag har aldrig fått pröva den".
Alla är vi väl unga och olyckliga någon gång, och lyckliga människor fantiserar aldrig - men jag har i allra högsta grad fått nog av att fantisera. Jag vill leva på riktigt.
När jag är redo att prata ska jag prata. Men inte nu. Tack ändå. Oändligt mycket tack ändå. Egentligen vet vi ju båda vad som är problemet. Det precis som vanligt. Ännu en gång har jag fallit för fel dröm.
Med tiden har jag samlat på mig en hop läsare. Det började långsamt och växte sakta men säkert. Sedan sjönk det som en sten när jag drog till Norge, och därefter har växt sakta men säkert igen. En bra dag är vi lite över en tresiffrig familj här på sidan, och en sämre helgdag är vi 20-30-talet under.
Bra så! Tack så! Jag ska fortsätta förtjäna er.
Jag har tittat tillbaka lite. I början skrev jag ganska lättsamt, försökte vara rolig, kanske lite provocerande och chokerande - men det enda jag känner nu är att jag skrev dåligt. Med tiden har det blivit bättre, tycker åtminstone jag.
Jag har tittat tillbaka. Mycket roligt har hänt genom de här två åren, och oftast har det varit i samband med Riddarna. Kommer ni ihåg dem? Ett tag var de i allra högsta grad levande, och den perioden var bland de bästa i mitt liv hittills. Men med tiden försvann Riddarna. Idag är de splittrade och utplacerade i världen, även om jag hoppas på en återförening en dag.
Jag har tittat tillbaka på hjärtat och dess verksamhet under den här tiden. Det har hänt en del där också. Det är ingen rolig tillbakablick, men det är ju mitt liv så det är inga nyheter direkt. Hur roligt det än hade varit att skriva "med tiden har det blivit bättre" så är det på hjärtfronten intet nytt. Lika mycket smärta som varit, lika mycket smärta är det nu. Om inte mer?
Mitt inlägg nummer 1000 blev av det tyngre slaget. Det tyngsta någonsin. Därför hade det varit skönt att kunna bjuda på muntrare toner till inlägg nummer 2000 - men tyvärr. Jag tänker inte tjoa och tjimma och kvittra bara för att... Just nu har jag inre stridigheter - och det kanske är tråkigt att läsa, men så här är det just nu. Kanske försvinner detta snart, kanske försvinner det så småningom? Kanske att det tar längre tid? Kanske att en del av mig försvunnit?
När livet blir enkelt, då blir jag nog gladare. Då säger ni "Men vem har sagt att livet är lätt?" - och då svarar jag "Den enkelhet som jag strävar efter finns runtomkring mig och överallt. Men jag har aldrig fått pröva den".
Alla är vi väl unga och olyckliga någon gång, och lyckliga människor fantiserar aldrig - men jag har i allra högsta grad fått nog av att fantisera. Jag vill leva på riktigt.
När jag är redo att prata ska jag prata. Men inte nu. Tack ändå. Oändligt mycket tack ändå. Egentligen vet vi ju båda vad som är problemet. Det precis som vanligt. Ännu en gång har jag fallit för fel dröm.
Med tiden har jag samlat på mig en hop läsare. Det började långsamt och växte sakta men säkert. Sedan sjönk det som en sten när jag drog till Norge, och därefter har växt sakta men säkert igen. En bra dag är vi lite över en tresiffrig familj här på sidan, och en sämre helgdag är vi 20-30-talet under.
Bra så! Tack så! Jag ska fortsätta förtjäna er.
Kommentarer
Trackback
