Titta på mig, jag flyger!
Jag är en "keeper". Jag sparar på saker, det mesta, och sparar på det länge. Länge hade jag mestadelen av min barndom inproppad i garderoberna, av den enkla anledningen att jag inte hade hjärta att slänga bort det. Min barndom står mig väldigt väldigt VÄLDIGT varmt om hjärtat, och det är mycket möjligt att jag har haft den bästa barndomen i världshistorien. Det kan mycket väl vara så.
Så, jag vet inte, jag har väl känt att om jag slänger bort någonting från min barndom så slänger jag bort en del av min barndom. Om jag slänger sakerna så kommer jag att glömma bort dem, och jag vill komma ihåg allt från min vackra barndom. Därför sparade jag på det mesta, även fast jag inte använde det eller ens tänkte på det alls.
Min mormors bror Nisse var likadan, han sparade på allt möjligt jävla skit. Visst, han var extrem, men ändå. Mormor själv har liknande drag då hon konsekvent vägrar att kasta saker, då "det kan vara bra att ha någon gång i framtiden".
Men Mor är däremot inte alls lika sak-kärvänlig. Hon tycker om att kasta bort skit och att rensa. Hon spydde på mig och mina saker under många år, och när jag förklarade hur det låg till sa hon alltid: "Men minnena sitter inte i sakerna, de sitter här inne i huvudet och i hjärtat".
Även fast mycket, det mesta, av barndomsgrejerna försvunnit genom åren så har en del lyckats klamra sig fast - men idag började jag rensa. Påsar fylldes med kläder som jag sedan länge vuxit ut, kläder som jag bar på mitt första Karladisco, kläder som jag bar på 5:ans skolfotografering och kläder som jag en gång i tiden ansåg vara de snyggaste i hela världen. Det var vemodigt, men nödvändigt.
Det kanske låter fånigt, men för mig så är det här ett sätt att börja på någonting nytt. Eller börja över huvud taget, vad vet jag? Det förflutna, min barndom och allting fram till nu, är numera inte längre saker - det är minnen i mitt huvud.
Den lilla fågelungen tar sina första vacklande vingtag i den stora vida världen. Ta emot mig om jag faller.
Så, jag vet inte, jag har väl känt att om jag slänger bort någonting från min barndom så slänger jag bort en del av min barndom. Om jag slänger sakerna så kommer jag att glömma bort dem, och jag vill komma ihåg allt från min vackra barndom. Därför sparade jag på det mesta, även fast jag inte använde det eller ens tänkte på det alls.
Min mormors bror Nisse var likadan, han sparade på allt möjligt jävla skit. Visst, han var extrem, men ändå. Mormor själv har liknande drag då hon konsekvent vägrar att kasta saker, då "det kan vara bra att ha någon gång i framtiden".
Men Mor är däremot inte alls lika sak-kärvänlig. Hon tycker om att kasta bort skit och att rensa. Hon spydde på mig och mina saker under många år, och när jag förklarade hur det låg till sa hon alltid: "Men minnena sitter inte i sakerna, de sitter här inne i huvudet och i hjärtat".
Även fast mycket, det mesta, av barndomsgrejerna försvunnit genom åren så har en del lyckats klamra sig fast - men idag började jag rensa. Påsar fylldes med kläder som jag sedan länge vuxit ut, kläder som jag bar på mitt första Karladisco, kläder som jag bar på 5:ans skolfotografering och kläder som jag en gång i tiden ansåg vara de snyggaste i hela världen. Det var vemodigt, men nödvändigt.
Det kanske låter fånigt, men för mig så är det här ett sätt att börja på någonting nytt. Eller börja över huvud taget, vad vet jag? Det förflutna, min barndom och allting fram till nu, är numera inte längre saker - det är minnen i mitt huvud.
Den lilla fågelungen tar sina första vacklande vingtag i den stora vida världen. Ta emot mig om jag faller.
Kommentarer
Trackback
