En dag i livet
Och Tuna Park står kvar. Det var sig likt. Människorna också, även fast de var många fler än sist. Det verkar som att julhandeln redan börjat.
De uppradade affärerna slåss om våran uppmärksamhet. Utifrån ser de alla likadana ut, men de bär alla på något eget och unikt. I alla fall vill de tro det. Röda lappar skriker och blinkar. De strider för våra ögon och hjärtan, våra pengar, men det är inte alla som får ta del av oss. En del lockar oss så mycket att de inte förmår att hantera det, vi är för många, medan andra får sitta ensamma och se oss vandra snabbt och obekymrat förbi. De gör inte ens ett försök att hindra oss. De har kanske redan gett upp. Eller också väntar de bara på att visaren ska springa i mål och släppa dem fria.
Tre pojkar från ett helt annat land står och spelar rytmiska trummor och sjunger på ett främmande språk. Om jag blundar så befinner jag mig på andra sidan jordklotet, i alldeles för mycket kläder. Vi står och trängs och glor på dem som djur på ett zoo. En del av oss tar bilder. Undrar vad de där tre pojkarna tänker egentligen?
Vi är många som vandrar gallerian upp och ner. Fruktansvärt många, som myror i en stack. Vi kliver över varandra och på varandra i våran jakt på att ta oss framåt. Ibland måste jag knuffa till någon för att visa att även jag går där. Men de har så bråttom att de inte ens hinner bli arga över knuffarna.
En sak i varje arm, fram med kortet, "ritsch" och sedan koden, "Varsågod" och "Tack och hej", fort fort iväg till nästa inköp.
Det luktar mat-os. Luvligt. Magen gnäller för sin överlevnad, men jag har ingen att sitta med. Jag skulle kunna sitta själv och glo på myrorna, men de är så många och har så bråttom att det inte finns någon tjusning i det. Jag skulle bara bli åksjuk.
Parkeringen är ett slagfält där alla bilar slåss om utrymme för att parkera lite tillfälligt. Avgaserna sprutar i takt med att vi alla varvar våra motorer. Det är en maktdemonstration. Störst går först och starkast vinner, precis som i livet. Men jag tvekar inte ett ögonblick för att hävda mig. Jag och min lilla Polo tar striden för överlevnad, och även fast de andra tutar och varvar för att skrämma oss så bekommer det oss inte. Vi sicksackar mellan de fula asen, tar genvägar, tar fulingar, och tillslut så vinner vi.
På vägen hem mästrar musiken. Från högtalarna hörs "Soon I'll grow older, but God knows I haven't lived yet. Before tonight's a memory, let's go out. I am still young". Jag lyssnar, jag sjunger med, och så får det bli.
De uppradade affärerna slåss om våran uppmärksamhet. Utifrån ser de alla likadana ut, men de bär alla på något eget och unikt. I alla fall vill de tro det. Röda lappar skriker och blinkar. De strider för våra ögon och hjärtan, våra pengar, men det är inte alla som får ta del av oss. En del lockar oss så mycket att de inte förmår att hantera det, vi är för många, medan andra får sitta ensamma och se oss vandra snabbt och obekymrat förbi. De gör inte ens ett försök att hindra oss. De har kanske redan gett upp. Eller också väntar de bara på att visaren ska springa i mål och släppa dem fria.
Tre pojkar från ett helt annat land står och spelar rytmiska trummor och sjunger på ett främmande språk. Om jag blundar så befinner jag mig på andra sidan jordklotet, i alldeles för mycket kläder. Vi står och trängs och glor på dem som djur på ett zoo. En del av oss tar bilder. Undrar vad de där tre pojkarna tänker egentligen?
Vi är många som vandrar gallerian upp och ner. Fruktansvärt många, som myror i en stack. Vi kliver över varandra och på varandra i våran jakt på att ta oss framåt. Ibland måste jag knuffa till någon för att visa att även jag går där. Men de har så bråttom att de inte ens hinner bli arga över knuffarna.
En sak i varje arm, fram med kortet, "ritsch" och sedan koden, "Varsågod" och "Tack och hej", fort fort iväg till nästa inköp.
Det luktar mat-os. Luvligt. Magen gnäller för sin överlevnad, men jag har ingen att sitta med. Jag skulle kunna sitta själv och glo på myrorna, men de är så många och har så bråttom att det inte finns någon tjusning i det. Jag skulle bara bli åksjuk.
Parkeringen är ett slagfält där alla bilar slåss om utrymme för att parkera lite tillfälligt. Avgaserna sprutar i takt med att vi alla varvar våra motorer. Det är en maktdemonstration. Störst går först och starkast vinner, precis som i livet. Men jag tvekar inte ett ögonblick för att hävda mig. Jag och min lilla Polo tar striden för överlevnad, och även fast de andra tutar och varvar för att skrämma oss så bekommer det oss inte. Vi sicksackar mellan de fula asen, tar genvägar, tar fulingar, och tillslut så vinner vi.
På vägen hem mästrar musiken. Från högtalarna hörs "Soon I'll grow older, but God knows I haven't lived yet. Before tonight's a memory, let's go out. I am still young". Jag lyssnar, jag sjunger med, och så får det bli.
Kommentarer
Trackback
