Kap. "Verklig dröm" 3/3
"Det var alldeles för mycket folk. Alldeles för varmt och klibbigt. Fast egentligen inte. Egentligen var det som det skulle vara på den platsen vid den tidpunkten. Alla dansade och var glada, kanske är det den gladaste stunden på året för många? Det kunde vi också ha gjort. Dansat och varit glada. Det kunde ha räckt mer än väl och det kunde ha blivit en kväll att prata om året ut. Men ändå gick vi.
Trots att det var bäcksvart så var det kristallklart. Ljusare än någonsin, kanske? Full som vanligt, nyktrare än någonsin. Kallt men ändå varmt. Varmare än någonsin. Bara två stycken, men aldrig ensamma.
En världens bästa granne en meter ifrån mig. Utkastad men aldrig själv. Fyra ögon under samma del av taket.
Lite senare, ett dansgolv fyllt av svett, glädje och kärlek. En förlorad famn som tillslut vann. Ännu senare, ett hak som vanligtvis gungar och slåss men som nu dansade långsamt och ensamt. Regn kunde aldrig förstöra mig. Bara det djävulska i att få för mycket av det goda. Kanske var det min vackraste kväll? Jag minns tyvärr inte. Hjärtat vill, men hjärnan definitivt inte. Jag vill ge den personen som spelade mig en käftsmäll och ta tillbaka det som var mitt.
Vägen hem från lördagsnatten är ibland alldeles för kort i baksätet på en bil.
Någonstans tror jag att allting var en dröm. Snart vaknar jag, för just nu står drömmen stilla. Någonstans är jag rädd för att allting bara var en välgörenhet. Jag har sagt för mycket och någon ville bara göra mig glad. Någonstans tror jag att allting bara hände i mitt huvud. Jag målade, suddade, ritade, korrigerade och regisserade så som jag ville att det skulle se ut. Men det var aldrig så.
Hur som helst, allt som hände finns kvar inom mig, och vad det än var så är jag tacksam över att jag fick uppleva det."
Trots att det var bäcksvart så var det kristallklart. Ljusare än någonsin, kanske? Full som vanligt, nyktrare än någonsin. Kallt men ändå varmt. Varmare än någonsin. Bara två stycken, men aldrig ensamma.
En världens bästa granne en meter ifrån mig. Utkastad men aldrig själv. Fyra ögon under samma del av taket.
Lite senare, ett dansgolv fyllt av svett, glädje och kärlek. En förlorad famn som tillslut vann. Ännu senare, ett hak som vanligtvis gungar och slåss men som nu dansade långsamt och ensamt. Regn kunde aldrig förstöra mig. Bara det djävulska i att få för mycket av det goda. Kanske var det min vackraste kväll? Jag minns tyvärr inte. Hjärtat vill, men hjärnan definitivt inte. Jag vill ge den personen som spelade mig en käftsmäll och ta tillbaka det som var mitt.
Vägen hem från lördagsnatten är ibland alldeles för kort i baksätet på en bil.
Någonstans tror jag att allting var en dröm. Snart vaknar jag, för just nu står drömmen stilla. Någonstans är jag rädd för att allting bara var en välgörenhet. Jag har sagt för mycket och någon ville bara göra mig glad. Någonstans tror jag att allting bara hände i mitt huvud. Jag målade, suddade, ritade, korrigerade och regisserade så som jag ville att det skulle se ut. Men det var aldrig så.
Hur som helst, allt som hände finns kvar inom mig, och vad det än var så är jag tacksam över att jag fick uppleva det."
Kommentarer
Trackback
