Jag ska nog lyckas

Idag var jag tillbaka på Björkliden igen. Stället jag började på för 4 år sedan, och som jag fortfarande alltid återvänder till.
    Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat Björkliden "för sista gången", och varje gång har jag tänkt "Det har varit en bra och rolig tid - men nu är jag färdig med det här". Men lik förbaskat kommer jag alltid tillbaka - och varje gång så känner jag likadant. En form av "här hör jag hemma"-känsla.
    Det är konstigt det där. Jag har aldrig i min ungdom funderat på att bli barnskötare eller förskolelärare, och fortfarande så kan jag inte se mig själv jobba med detta i framtiden. Ändå gillar jag Björkliden väldigt mycket. Men det är kanske så att det är just Björkliden jag gillar, och inte själva yrket. Alltså, jag gillar ju barn och så, de är många gånger det bästa som finns här i livet, men hela den här "lärar-rollen" (eller i mitt fall; fröken-rollen) är inget som tilltalar mig.
     Jag skulle nog inte kunna tänka mig att jobba på något annat dagis - men när Björkliden ringer då ställer jag alltid upp. Därför ska jag dit imorgon igen...och två dagar i oktober...och en vecka i oktober. Någonting säger mig också att det kan bli fler tillfällen.