Kap. "Henne jag mest av allt vill ha" 1/6
"Allt jag ville var att hitta henne som jag mest av allt vill ha. Så som mamma och pappa. Som de nyinflyttade grannarna, och som det gamla paret som bott längst nere på hörnet så länge folk kan minnas. Som alla runtomkring mig, vart jag än tittade och gick.
En gång var jag så väldigt liten. Då var det bara en lek. En vänskaplig fråga om att vara eller inte vara tillsammans. Det kvittade vilket, det var lika mycket glädje ändå. Fast pussarna gjorde sitt, såklart. Det enda jag ville var att bli lycklig, och att få göra någon annan detsamma. Att få älska någon och att bli älskad. Så som man gör. Så som alla gör. Jag trodde det var till för alla. Kanske är det inte så? Jag trodde det hörde till livet. Lever jag?
En gång trodde jag att jag mött henne jag mest av allt vill ha. Men även fast jag var äldre då så var jag alldeles för ung. Vi var för små i det stora hela. Vi var lika små. Det var aldrig på riktigt, även fast jag i efterhand många gånger önskat att det var så.
En annan kom emellan, men det var inte henne jag ville ha. Hon ville ha mig. Fast inte så länge.
Några år senare såg jag henne jag trodde att jag ville ha. Men det var inte hon. Någon sa att hon gillade mig, och jag blev glad. Jätteglad. Dessvärre stannade det där. Som tur var. Jag såg några korta och små ansikten med jämna mellanrum därefter, men de var så korta att de inte fastnade.
Sedan kom hon. Eller, hon hade alltid varit där. Jag hade bara inte sett henne. Men hon försvann innan jag förstod vad jag ville och visste, och då var det försent.
Åren gick, och dem jag inte ville ha kom emot mig. Först hon som jag nästan inte lyckades skaka av mig, och sedan den där jag inte heller ville ha. Men så träffade jag någon som jag gillade. Fast det var bara tillfälligt. Idag är hon bara en bild i mitt fotoalbum.
Därefter ramlade jag över något av det finaste just då. Det var otroligt vad hon fångade mig och krossade mig. Jag tillät mig själv att följa med henne upp bland molnen, och sedan släppte hon och jag föll som en sten mot marken. Dog nästan. Det tog lång tid innan någon sparkade på den där stenen igen, men den flyttade på sig tillslut. Dessvärre bara för att träffa henne jag inte alls ville ha igen.
Jag gjorde ett försök att flyga upp bland molnen igen, men eftersom att det var på egen hand så kom jag inte ens halvvägs. Jag kom knappt en meter ovanför marken. Men så såg jag henne igen. Henne jag helst av allt vill ha. Jag visste det nu.
Men att vilja och få är två helt olika saker, och de talar inte alltid samma språk. Aldrig, i mitt fall. Allt jag ville var att få, men efter alla dessa år börjar jag inse att det inte är alla som får. De flesta vill nog, men det är inte alla som får. Lyckligt lottad äro de som får. Jag avundas er. Ni är rika människor. Ni har något som jag helst av allt vill ha, men kanske aldrig kan få. Ni har den ni helst av allt vill ha.
Som fåglarna, som regndropparna, som morfar och mormor. Så som alla jag möter på stan med händerna förälskade i varandra. De går förbi mig, så som alla gjort genom åren. Lever jag?"
En gång var jag så väldigt liten. Då var det bara en lek. En vänskaplig fråga om att vara eller inte vara tillsammans. Det kvittade vilket, det var lika mycket glädje ändå. Fast pussarna gjorde sitt, såklart. Det enda jag ville var att bli lycklig, och att få göra någon annan detsamma. Att få älska någon och att bli älskad. Så som man gör. Så som alla gör. Jag trodde det var till för alla. Kanske är det inte så? Jag trodde det hörde till livet. Lever jag?
En gång trodde jag att jag mött henne jag mest av allt vill ha. Men även fast jag var äldre då så var jag alldeles för ung. Vi var för små i det stora hela. Vi var lika små. Det var aldrig på riktigt, även fast jag i efterhand många gånger önskat att det var så.
En annan kom emellan, men det var inte henne jag ville ha. Hon ville ha mig. Fast inte så länge.
Några år senare såg jag henne jag trodde att jag ville ha. Men det var inte hon. Någon sa att hon gillade mig, och jag blev glad. Jätteglad. Dessvärre stannade det där. Som tur var. Jag såg några korta och små ansikten med jämna mellanrum därefter, men de var så korta att de inte fastnade.
Sedan kom hon. Eller, hon hade alltid varit där. Jag hade bara inte sett henne. Men hon försvann innan jag förstod vad jag ville och visste, och då var det försent.
Åren gick, och dem jag inte ville ha kom emot mig. Först hon som jag nästan inte lyckades skaka av mig, och sedan den där jag inte heller ville ha. Men så träffade jag någon som jag gillade. Fast det var bara tillfälligt. Idag är hon bara en bild i mitt fotoalbum.
Därefter ramlade jag över något av det finaste just då. Det var otroligt vad hon fångade mig och krossade mig. Jag tillät mig själv att följa med henne upp bland molnen, och sedan släppte hon och jag föll som en sten mot marken. Dog nästan. Det tog lång tid innan någon sparkade på den där stenen igen, men den flyttade på sig tillslut. Dessvärre bara för att träffa henne jag inte alls ville ha igen.
Jag gjorde ett försök att flyga upp bland molnen igen, men eftersom att det var på egen hand så kom jag inte ens halvvägs. Jag kom knappt en meter ovanför marken. Men så såg jag henne igen. Henne jag helst av allt vill ha. Jag visste det nu.
Men att vilja och få är två helt olika saker, och de talar inte alltid samma språk. Aldrig, i mitt fall. Allt jag ville var att få, men efter alla dessa år börjar jag inse att det inte är alla som får. De flesta vill nog, men det är inte alla som får. Lyckligt lottad äro de som får. Jag avundas er. Ni är rika människor. Ni har något som jag helst av allt vill ha, men kanske aldrig kan få. Ni har den ni helst av allt vill ha.
Som fåglarna, som regndropparna, som morfar och mormor. Så som alla jag möter på stan med händerna förälskade i varandra. De går förbi mig, så som alla gjort genom åren. Lever jag?"
Kommentarer
Trackback
