Jag ska nog lyckas

Idag var jag och Kaggen och käkade på nya stället Steak house uppe på byn. Det var bara vi där. Kaggen var rädd att det skulle bli lite för "romantiskt", men jag tycker vi lyckades hålla det på en ganska straight nivå.
    Jag tog en pepparstek och Kaggen tog en lövbit. Min var liten som ett kex och Kaggens var stor som en pannkaka. Det var roligt. Det var precis som att killen bakom disken stått och måttat med ögonen, "Hmm, den där lilla sparven äter nog inte mer än så här och den där stora valen behöver nog ett rejält stycke kött". Eller så är det bara sån stor skillnad på pepparstek och lövbit. Jag ville ta en bild på köttbitarna, men killen bakom disken stod och glodde på oss hela tiden medan han avnjöt en Coca Cola, så jag avstod.
    Hur som haver så var min köttbit mör och fin, medan Kaggens var seg som en gammal strumpa. Det tyckte inte Kaggen om. Han blev lite irriterad och mumlade någonting om att köttet säkert var värmt i mikron.
    Vi får se om det blir något återbesök. Ja nu vet ni det.