Kap. "Down" 2/8
"De är på mig från alla håll. Vill mig självklart väl, men de slår lika hårt varje gång. Lillebror, när ska du bli lycklig egentligen? Storebror, hur länge ska jag behöva se dig så här? Och jag famlar alltid med svaren, för det finns inga raka och enkla saker att säga.
Jag vet inte när jag kommer att hitta lyckan. Jag känner mig oförmögen att skapa min egen. Kanske måste lyckan hitta mig? Vilken feg jävla lathund jag är ändå. Buhu och snörvel och snyft, det är så synd om mig.
Nej. Eller...ja, jo kanske.
Det är inte mitt fel att jag inte räcker till. Det är bara sån jag är. Tada! Här är jag, take it or leave it. Nej, nej - säg ingenting. Lämna mig bara här.
Det är konstigt. Fastän jag står i kön till de otillräckliga så känner jag mig allt som oftast bäst i världen. Bäst men ändå...nej.
Det kanske är som så att det inte finns något mellanläge för mig. Jag är antingen på botten av ån eller uppe bland trädtopparna. Alltid blött, aldrig rätt.
Jag måste kanske acceptera att livet inte blir så som det såg ut i mina 14-åriga ögon. Men jag undrar, vad har jag då kvar att andas för? Nyfikenheten blir min undergång.
Äh, la-di-da la-di-da.
Vissa tankar borde förbli otänkbara."
