Kap. "Rädd att vara rädd" 3/6
"Om jag hade min egen värld skulle jag fylla den med allt du behöver. Med allt som du saknar och försakat. Med allt som du vill och lite till, vämående och begär. Om jag hade min egen värld så skulle det inte vara så svårt. Inget mer tvivel och ångest, smärta och tårar.
Än är jag inte där, så jag får börja här. Finns det någonstans att börja? Någonting? Om jag börjar med mig själv, det kan vara svårt nog.
Jag kan göra allt och vad jag vill. När jag vill. Men hjärnan begränsar mig. Jag är alldeles för klok för mitt eget bästa. Jag är så klok att jag en dag kommer att vakna upp och inse hur korkad jag är. Eller varit. Och det är sant som de säger; rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Jag måste bli mer av en dåre. De räds ingenting. För dem finns det inget "Vänta!". Bara dårar rusar in.
Och bara en dåre skulle komma på tanken att inleda ett förhållande med flickan som han aldrig kan få.
Men när Sigge och jag satt på bussen in till stan, en blöt februarikväll, så förstod han precis vad jag menade. Han hade varit där en gång i tiden. Nu var han gift och hade två barn. I samma stund som han stod öga mot öga med rädslan så försvann den. Han såg då att det inte finns någonting att vara rädd för.
Det var ett bra snack vi hade. Sigges ord var som den skönaste käftsmäll man kan tänka sig. Även fast han tryckte ner mig i skiten så var det bara av den anledningen att jag skulle ta mig upp igen. Just det där att stå och balansera över skiten är inte bra. Då befinner man sig bara tillräckligt nära för att veta att den finns där, men man känner den inte. Man behöver känna skitens alla taskiga och fula grepp för att vilja ta sig därifrån. Sigge fick mig att vilja igen.
Nu har jag reat ut mig själv. Jag är redo att se rädslan i vitögat. Jag tror att hon kan vara väldigt vacker."
Än är jag inte där, så jag får börja här. Finns det någonstans att börja? Någonting? Om jag börjar med mig själv, det kan vara svårt nog.
Jag kan göra allt och vad jag vill. När jag vill. Men hjärnan begränsar mig. Jag är alldeles för klok för mitt eget bästa. Jag är så klok att jag en dag kommer att vakna upp och inse hur korkad jag är. Eller varit. Och det är sant som de säger; rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Jag måste bli mer av en dåre. De räds ingenting. För dem finns det inget "Vänta!". Bara dårar rusar in.
Och bara en dåre skulle komma på tanken att inleda ett förhållande med flickan som han aldrig kan få.
Men när Sigge och jag satt på bussen in till stan, en blöt februarikväll, så förstod han precis vad jag menade. Han hade varit där en gång i tiden. Nu var han gift och hade två barn. I samma stund som han stod öga mot öga med rädslan så försvann den. Han såg då att det inte finns någonting att vara rädd för.
Det var ett bra snack vi hade. Sigges ord var som den skönaste käftsmäll man kan tänka sig. Även fast han tryckte ner mig i skiten så var det bara av den anledningen att jag skulle ta mig upp igen. Just det där att stå och balansera över skiten är inte bra. Då befinner man sig bara tillräckligt nära för att veta att den finns där, men man känner den inte. Man behöver känna skitens alla taskiga och fula grepp för att vilja ta sig därifrån. Sigge fick mig att vilja igen.
Nu har jag reat ut mig själv. Jag är redo att se rädslan i vitögat. Jag tror att hon kan vara väldigt vacker."
Kommentarer
Trackback
