Kap. "Samma steg igen" 3/7
"Och när jag gick vägen hem, som så många gånger förr, så kom tankarna. Som så många gånger förr. Jag tänkte på allting jag haft och förlorat. Jag har aldrig känt mig som en segrare, och i det som kallas kärlek finns det bara två sorters människor. Vinnare och förlorare.
Jag tänkte på allting jag haft och inte längre har. Jag har aldrig haft någonting, ändå känns det som att jag vandrar i ett nederlag. Vad är det jag har förlorat? Ingenting och allting, kanske? Men hur ska jag få veta? Aldrig.
Jag har vandrat ensam hem många gånger förr. Nästan alltid. Men detta är första gången som jag känner mig ensam. Den som vandrat bredvid, eller inom mig, har gått i motsatt riktning. Ingen sa ett ljud, men jag hatar avsked så det var nog lika bra.
Jag frågar mig själv hur jag mår, och jag svarar "Jo tack, bra. Efter omständigheterna". Jag blev lite förvånad över svaret, och kanske lite lättad. "Han har lidit tillräckligt genom åren", tänker jag om honom som ska föreställa mig. Kanske är jag lättad eftersom att jag aldrig skulle kunna vara tillsammans med någon som vill vara tillsammans med en sån som jag?
Första gången ensam hem genom natten så börjar jag fantisera. Eller snarare drömma. Är det någon som väntar där runt hörnet? Men det är aldrig någon där. Jag förlorar åter någonting som jag aldrig haft.
Det är kallt och fuktigt i luften. Månen lyser inte så bra. För mycket dimma i vägen. Men jag ser den där bakom. Den är halv, såklart. Precis som jag."
Jag tänkte på allting jag haft och inte längre har. Jag har aldrig haft någonting, ändå känns det som att jag vandrar i ett nederlag. Vad är det jag har förlorat? Ingenting och allting, kanske? Men hur ska jag få veta? Aldrig.
Jag har vandrat ensam hem många gånger förr. Nästan alltid. Men detta är första gången som jag känner mig ensam. Den som vandrat bredvid, eller inom mig, har gått i motsatt riktning. Ingen sa ett ljud, men jag hatar avsked så det var nog lika bra.
Jag frågar mig själv hur jag mår, och jag svarar "Jo tack, bra. Efter omständigheterna". Jag blev lite förvånad över svaret, och kanske lite lättad. "Han har lidit tillräckligt genom åren", tänker jag om honom som ska föreställa mig. Kanske är jag lättad eftersom att jag aldrig skulle kunna vara tillsammans med någon som vill vara tillsammans med en sån som jag?
Första gången ensam hem genom natten så börjar jag fantisera. Eller snarare drömma. Är det någon som väntar där runt hörnet? Men det är aldrig någon där. Jag förlorar åter någonting som jag aldrig haft.
Det är kallt och fuktigt i luften. Månen lyser inte så bra. För mycket dimma i vägen. Men jag ser den där bakom. Den är halv, såklart. Precis som jag."
Kommentarer
Trackback
