Kap. "Hej då" 3/7
"Jag har aldrig varit i slagsmål. Aldrig känt knogarna krossa min kind eller fått näsan avslagen. Jag har aldrig brutit ett ben. Aldrig känt det knäckas och blivit omlindad. Jag har aldrig varit sjuk. Aldrig så sjuk att någon tvingats ta hand om mig eller behandlat mig med piller och sprutor.
Men jag vet vad smärta är.
Jag har varit så kär att det gör ont. Så hopplöst förälskad att ingenting annat räknas. Inte ens jag själv. Att vara kär i fel person är höjden av smärta. Inga tabletter lindrar och inga drinkar är så pass starka att de varar tillräckligt länge. Att falla för någon vars framtid är omöjlig att dela...det känns inombords. Det är larvigt, men vem har sagt att larviga saker inte gör ont?
När jag tänker på det faktum att den person som tar upp all min tid och förstånd aldrig någonsin kommer att bli min - då känns det. Jag har aldrig haft så ont. Vi kan aldrig bli du och jag, hur mycket jag än vill det. Vi är två pluspoler som stöter ifrån varandra. Jag vill och du vill. Men det går inte. Vi vill kanske inte. Vi kan kanske inte.
Alla tankar jag ägnat åt dig blir ingenting annat än tankar, och de försvinner ut i atmosfären utan att ha nuddat vid dig. Oförstörda och ofarliga. Ingenting kan förstöra oss som ingenting har hänt.
Jag älskar henne, men kan inte. Ingenting emellan oss kan. Det är försent. Det är på tok försent. Jag är för sen. Helvete vad sen jag är. Jag som bara ville göra henne lycklig. Nu gör hon mig olycklig. Nej. Hon kan bara inte. Det är inte hennes fel. Jag är fel. Vi är fel. Men jag älskar henne.
När jag såg Isaac och Mary vandra längs Manhattans gator så trodde jag på oss. Ett samtal så laddat men samtidigt ledigt att det var magiskt. Dynamik, kärlek och spänning i ett. En natt, en parkbänk, en bro, en gryning i New York. Två stycken. Två som oss.
Men i slutet fick de inte varandra. Jag kanske såg oss. Jag ville inte, men måste våga se och inse. Jag älskar dig. Det får tyvärr stanna vid det."
Men jag vet vad smärta är.
Jag har varit så kär att det gör ont. Så hopplöst förälskad att ingenting annat räknas. Inte ens jag själv. Att vara kär i fel person är höjden av smärta. Inga tabletter lindrar och inga drinkar är så pass starka att de varar tillräckligt länge. Att falla för någon vars framtid är omöjlig att dela...det känns inombords. Det är larvigt, men vem har sagt att larviga saker inte gör ont?
När jag tänker på det faktum att den person som tar upp all min tid och förstånd aldrig någonsin kommer att bli min - då känns det. Jag har aldrig haft så ont. Vi kan aldrig bli du och jag, hur mycket jag än vill det. Vi är två pluspoler som stöter ifrån varandra. Jag vill och du vill. Men det går inte. Vi vill kanske inte. Vi kan kanske inte.
Alla tankar jag ägnat åt dig blir ingenting annat än tankar, och de försvinner ut i atmosfären utan att ha nuddat vid dig. Oförstörda och ofarliga. Ingenting kan förstöra oss som ingenting har hänt.
Jag älskar henne, men kan inte. Ingenting emellan oss kan. Det är försent. Det är på tok försent. Jag är för sen. Helvete vad sen jag är. Jag som bara ville göra henne lycklig. Nu gör hon mig olycklig. Nej. Hon kan bara inte. Det är inte hennes fel. Jag är fel. Vi är fel. Men jag älskar henne.
När jag såg Isaac och Mary vandra längs Manhattans gator så trodde jag på oss. Ett samtal så laddat men samtidigt ledigt att det var magiskt. Dynamik, kärlek och spänning i ett. En natt, en parkbänk, en bro, en gryning i New York. Två stycken. Två som oss.
Men i slutet fick de inte varandra. Jag kanske såg oss. Jag ville inte, men måste våga se och inse. Jag älskar dig. Det får tyvärr stanna vid det."
Kommentarer
Postat av: R
en av de bättre hitttills!
Postat av: J
tack min vän, det betyder mycket!
Trackback
