Jag ska nog lyckas

Jag pratade med Månen igen härom natten. Jag kan tycka att våra samtal är väldigt givande och trevliga många gånger. Han säger inte så mycket, men han ger ändå bra svar.





Men denna natt var han inte lika självklar som tidigare. Han ville inte riktigt lysa och vara så ärlig som bara Månen kan vara.




Fast så spratt det till i gubben. Han började lysa starkare än solen, och jag var beredd på att vad som helst nu kunde hända.




Plötsligt blir Månen ett barn. Ser ni den upp och ner vända kroppen? Jag tänkte "Va i helvete är det som pågår?".




Men det var bara ett förstastadie av någonting större. Jag var lite rädd, men samtidigt väldigt fascinerad och spänd över vad som skulle komma.




Ett tag höll det på att gå överstyr. Det blev väldigt crazy och jag tappade kontrollen över Månen för ett ögonblick.




Månen blev till en skräckinjagande orm som försökte fånga in närliggande ljussken. Det var mäktigt, och jag försökte förstå vad den ville säga mig.




Men det var ingen attack. Det var ett försök till dans. Lite närhet. Att glömma skiten, om än bara för en liten stund. Plötsligt var det väldigt vackert.




Det som började som en ramlande rock-karusell avslutades senare med en sista dans. Jag avundades Månen för det, men sedan ångrade jag mig då jag insåg att han antagligen är mer ensam än vad jag är på dansgolvet. Eller överhuvudtaget. Det var väldigt fint, och välförtjänt.




Jag kunde ha suttit där hela natten och sett på. Det är någonting med ren lycka som trollbinder. Fast samtidigt är det fruktansvärt jobbigt. Det där att se allt som alla andra har som man själv inte har, men som man helst av allt vill ha. Det kan vara tufft många gånger.




Tillslut sa Månen hej då, och då fanns det ingenting kvar beskåda. Så jag tog tag i mig själv, kastade in mig på rummet och ner i mörkret.