Ett utav de bästa någonsin
Jag vet inte om ni märkt det, men det är lite Beatlemania igen. I alla fall bland hardcore-fansen. Anledningen är att den 9 september, 090909, så släpps Beatles alla album på CD-skiva igen (för första gången sedan 1987) men nu i remastrad form. För första gången så kommer det att låta precis så som bandet ville att det skulle låta, så som det lät i studion när de spelade in. Alla de grumliga och fumliga filtrerna från LP-skivorna är bortskalade, så nu ska det låta fräscht och rent.
Som den Beatles-fantast jag är så har jag dragits med i denna våg, och den gångna helgen avverkade jag genom att lyssna igenom alla Beatles skivor igen. Dock de gamla från 1987, men ändå. Det börjar med debuten Please please me och slutar med Let it be. Däremellan är det en resa som startar med ett popband som spelar covers och viftar med luggarna som får flickorna att svimma och skrika sig hesa, för att senare bli ett mer experimentellt, nästan hippie, band influerat av USA, Dylan, droger och buddism, för att sedan sluta som ett 70-tals rockband.
Det är inte många år det handlar om, inte ens 10, men förvandligen är stor. Beatles växte med framgången, och tillslut växte de ifrån varandra. Bråken var större och oftare, mycket tack vare Yoko Ono, och tillslut var slutet ett faktum.
Men låtarna de gav ifrån sig har levt vidare. Det finns så många bra låtar på varje skiva, men om jag ska nämna några av mina favoriter så får det bli She said she said, I'm only sleeping, Eight days a week, Ticket to ride, A day in the life, Revolution, Two of us, Rain och Across the universe. För att nämna några.
Så nu är det mycket Beatles som gäller för mig. Det är den perioden jag är i just nu, efter att ha drogat ner mig i Håkan Hellström under en längre tid.
Som en bonus hittade jag denna låt, som är en av de sista som John Lennon skrev, och 1994 färdigställde de övriga Beatlarna den. Helt magisk.
Som den Beatles-fantast jag är så har jag dragits med i denna våg, och den gångna helgen avverkade jag genom att lyssna igenom alla Beatles skivor igen. Dock de gamla från 1987, men ändå. Det börjar med debuten Please please me och slutar med Let it be. Däremellan är det en resa som startar med ett popband som spelar covers och viftar med luggarna som får flickorna att svimma och skrika sig hesa, för att senare bli ett mer experimentellt, nästan hippie, band influerat av USA, Dylan, droger och buddism, för att sedan sluta som ett 70-tals rockband.
Det är inte många år det handlar om, inte ens 10, men förvandligen är stor. Beatles växte med framgången, och tillslut växte de ifrån varandra. Bråken var större och oftare, mycket tack vare Yoko Ono, och tillslut var slutet ett faktum.
Men låtarna de gav ifrån sig har levt vidare. Det finns så många bra låtar på varje skiva, men om jag ska nämna några av mina favoriter så får det bli She said she said, I'm only sleeping, Eight days a week, Ticket to ride, A day in the life, Revolution, Two of us, Rain och Across the universe. För att nämna några.
Så nu är det mycket Beatles som gäller för mig. Det är den perioden jag är i just nu, efter att ha drogat ner mig i Håkan Hellström under en längre tid.
Som en bonus hittade jag denna låt, som är en av de sista som John Lennon skrev, och 1994 färdigställde de övriga Beatlarna den. Helt magisk.
Kommentarer
Trackback
