Jag ska nog lyckas

A, förlåt. Det har varit tyst länge nu - men det har helt enkelt blivit av att hitta ett internetcafé. Men från och men nu ska det bli bättring. Jag lovar. Ok, då kör vi...

Vi har alltså flyttat. Fröken Blomberg har flyttat till ett hus i Beaconsfield där Dave, Jules och Amy bor - och jag har flyttat in i ett rum i Daves brorsas hus, inte så långt därifrrån.
     Stället jag bor på nu heter Coobellup, och det ligger en bra bit bort från Leederville där vi bodde tidigare. Lite längre ifrån Perth City, men närmare till skolan för Fröken Blomberg - och närmare havet för mig. Inget fel.

Ibland är man tvungen att nypa sig i armen. Man blir liksom fartblind och man är tvungen att verkligen tänka efter vart man är och vart man befinner sig. Jo just ja, jag sitter på ett strandcafé i Australien med en kaffe i handen och beundrar havsutsikten.
     Barnen leker runtomkring, ett kärlekspar på en filt lite längre bort, hundar som springer ikapp längs gräsfältet och ett gammal par som sakta beger sig neråt stranden för att titta på solnedgången. Just där sitter jag, och det är nog lätt att bagatellisera ett sådant ögonblick - men det är just de tillfällene jag lever för. De där perfekta ögonblicken. Livet är fullt av sådana - perfekta ögonblick - men ibland och allt som oftast missar vi dem på grund av att vi tar de för givet. De finns där överallt, men de är så vanliga att vi inte märker dem.
    We gotta' start looking, people! Life is there, life is calling. Take its hand, take what's coming.

Freemantle, stadsdelen där stranden och alla klubbar ligger, är annars väldigt soft. Väldigt laidback och väldigt skönt. I think I will enjoy this.

Lysnar på Ace of bace's låt Cést la vie. Tänker på Fag alert movie 3. Tänker på Riddarna. Tänker att nu är vi bra jävla utspridda. Två i Sverige, en i Norge, två i Australien och en i Kosovo. Men det är väl som det ska vara, antar jag. Det förändrar dock inte det faktum att jag saknar mina buddies jävligt mycket.
     "Riddarna" var extremt, och det är väl inte normalt att umgås så mycket och så intensivt som vi gjorde back in the days. Men det går inte att komma ifrån vilken underbar tid det var. Fuck man, det är nästan så att man börjar glömma bort allt vi gjort tillsammans.
      Men det känns inte som att vi är i spillror. Vi har bara tagit en paus ifrån varandra för att köra lite egna projekt ett tag. Jag är övertygad om att vi hittar tillbaka till varandra en dag. Kanske inte allihopa, men merparten av Riddarna kommer nog att finnas kvar i framtiden.

Vart är jag någonstans nu igen? Just det, jag sitter på en strand i Australien och tittar hur solen speglas i vågorna. Uppe på en sanddyna, som inte är helt olik de på Tylösand, har jag blick över hela stranden. Hur fan gick det här till? Tid för reflektion.
     Det är lätt att glömma bort det, vart man är någonstans. Både rent fysiskt och i livet. Det är lätt att ta saker och ting för givet, lätt att glömma bort att vi bara lever en gång.
     Jag vet inte vad som vore bäst för mig - att sakta ner eller gasa på utav bara helvete. Jag vet inte vart jag är någonstans, men det är väl det jag försöker klura ut just nu. En sak vet jag dock...ju saktare du går desto grönare växer gräset.

Riddarna... Vilket jävla töntigt namn. Är vi för gamla för sånt här? Ja, jo, näe. Fuck that! Vi blir aldrig för gamla för någonting. 
     Det enda vi är för gamla för är att följa med mamma in på damernas omklädningsrum i badhuset.

Som sagt, jag har flyttat till Coobellup, och jävlar...det är en ny upplevelse. Jag hade inte förväntat mig så mycket, men första intrycket var att det inte kunde ha blivit så mycket sämre.
    Jag knackar på dörren, och ut kommer en figur som liknar Fat Bastard, stånkandes och stönandes, och han öppnar med "Oh man, what the fuck is it?". Det var Chris, min nya hyresvärd. Skitschysst kille, visade det sig.
    Sedan träffade jag Channel, som bor där med sin 7-åriga son Austin, eller Aussie som han kallas. Channel, 33 år, är en typisk pojk-flicka som svär så det står härliga till, rapar, spottar och lever satan. Hon är som en jävla sjörövare, och det är tveklöst den tuffaste brud jag någonsin träffat. Hon är stenhård, men också ett riktigt sweetheart. Fantastiskt gullig tjej.
     Aja, i början tänkte jag att "Oj, det här kommer att bli några stela månader", för det här var så långt ifrån mig själv jag kunde komma. Men så fort Channel frågade om jag ville ha en öl så var isen bruten. Hon sa att hon och hennes kompisar satt på bakgården och drack lite öl, och jag tänkte "Ah, trevligt, det är väl hon och hennes tjejkompisar". Jag går ut - och möter tre gubbar i 50-60-årsåldern med tatueringar i ansiktet och blodsprängda ögon, och sedan en snubbe i 30-årsåldern som såg ut som ett tvättäkta råskinn - ni vet rakad skallle, biffig och fullt med tatueringar. "Okej...det här kommer att bli intressant", tänkte jag. Men jävlar vad fördomsfull man är. De här människorna är hur trevliga som helst, riktigt sköna och genomsnälla människor, så det är inga som helst problem. Bara en annorlunda upplevelse.
     Vi har Joe, som är typ 60 år och har "Evil" tatuerat under sina ögon. Väldigt snäll farbror. Sedan har vi Mitch, omkring 60 år, som är full från morgon till kväll. Han kan vara lite plump och oförskämd, men jag har inga problem med honom. Och de få gånger han inte är pissfull så är han jättetrevlig. Han vill följa med mig till Sverige säger han. Eller, egentligen vill han följa med mig till Switzerland, men jag antar att han menar Sweden. Sedan har vi Bruce, som är urtypen av aussies. Jättego gubbe i 50-årsåldern. Liten och tanig, men hjärta som en sumobrottare.
     Och "råskinnet", Sean, var också jättesnäll. Han och jag skulle hitta på en massa saker ihop, men nu är han inte välkommen tillbaka till huset längre eftersom att han slog sönder fönsterrutan på Channels bil. Det var min första kväll i huset och det blev ett jävla liv där ett tag. Polisen kom och det blir väl rättegång så småningom. Det är tydligen sånt som händer i Coobellup. Det är tydligen ett jävla ruffigt område, men jag gillar det än så länge.

Sedan måste jag berätta om "puben". Cooby heter stället, och vi gick dit en dag. Ja, på dagen. Klockan var tolv tror jag, och stället var fullt. Det roliga var att alla liksom stannade upp i sina konversationer och stirrade på mig. "Utlänningen". Cooby är ett sådant ställe där alla verkligen känner alla. Alla hejar på varandra och kramar varandra, och det är folk i alla åldrar från 30-80 år. Ungefär som tv-serien Skål. Where everybody knows your name.
     Men det var lugnt, jag blev snabbt The Swede med alla på puben, och atmosfären var helt fantastisk. Man kan väl jämföra med Sarajevo i Kungsör, fast skillnaden är att folk inte blir apfulla på Coobys. Det är liksom öl, biljard och ett gott skratt.

Vart är jag nu igen? Ah, just, jag sitter på ett café i Garden City i Melville. Det är ungefär som Tuna park, fast 1000 gånger större.
     Jag kunde ha spenderat hela resekassan här, men jag nöjde mig med en väska, en adapter, ett par skor och en Darth Vader-hjälm.

Vad mer... Jo, jag har varit på ett australiensisk grillparty. Det är någonting man måste göra någon gång i livet. Det var helt otroligt, kött i mängder och fondue och...ja, det var sjukt. Grillad känguru är faktiskt väldigt gott kan jag berätta.
     Nä, nu orkar jag inte mer. Men jag kommer snart tillbaka med flera uppdateringar.