Jag ska nog lyckas

Nu ska jag berätta om den gången jag gick upp till puben helt själv.
    Jag hade ingenting att göra så jag tänkte att det kunde vara trevligt att ta en öl i solen och kanske skriva några rader på boken. Inget konstigt med det, liksom. Jag hade varit på Cooby's några gånger tidigare, dock aldrig utan Channel och Bruce och grabbarna, och det hade alltid varit väldigt trevligt. Eftersom att jag är svensk och inte härifrån trakten så brukar folk alltid vara väldigt öppna och pratglada, och man har väl blivit lite halvtjenis med gubbarna och tanterna på Cooby's.
    Så jag gick dit och möttes först av ett gäng människor som satt utanför, och det var inga jag hade sett förut. Misstankarna i deras blickar när jag kom gick att ta på, men jag brydde mig inte så mycket över det. Så gick jag in genom dörren, och efter 2 sekunder skrek jag i mitt huvud: "I immediately regret this decision!!!".
    Det brukar alltid finnas något välkänt ansikte inne på puben, men den här gången kände jag inte igen en enda. Inte ens bartendern var densamma som tidigare. Tystnaden gick att ta på. Mitt framför dessa människor, dessa rednecks, med trasiga och smutsiga flannelskjortor och träskor så stod jag - med solglasögon, hatt, knallröd tröja och svarta jeans. En rockstar hade anlänt till slummen. Kulturkrocken var total.
    Men jag tänkte att jag kan fan inte backa nu, så jag gick fram till bardisken med bestämda steg och beställde in en öl. Runtomkring mig hör jag folk viska "Who the fuck is that?", "It's not a local", "Han är inte härifrån", och jag tänkte att här gäller det att vara på tårna utifall någonting skulle hända. Jag bara väntade på att få en glasflaska i bakhuvudet, men det gick faktiskt alldeles strålande. Efter några minuter var det ingen som brydde sig om mig längre, och jag kunde i lugn och ro ägna mig åt mitt skrivande.
    På vägen hem visslade jag sedan på "I'm an alien, I'm a legal alien, I'm an Englishman in New York".

"Men nätterna blir aldrig lika mörka som på en trottar längs Kings street, en aprildag i Australien. Inga gatulyktor i världen skulle orka lysa upp den svarta verklighet som fanns bara där och då. Jag tittar upp mot stjärnorna för tröst, men de finns inte. Bäcksvart och molnfritt, men stjärnorna lyser aldrig när jag behöver dem. Jag skulle vilja önska, men sjärnorna faller aldrig med mig.
     Draken förföljer mig, men jag behöver honom inte. Jag försöker förstå, försöker låta det gå, men inget av det vill dansa med mig. Ibland vill jag slåss, bara för att känna. Smärtan är det enda som påminner mig om liv.
    Folk pratar utan att säga någonting. Folk hör utan att lyssna. Ibland blir jag så trött på att vara den enda. Ibland blir jag rädd över att vara ensam i världen. Tänk om jag har fel? Jag kan ha fel.
    Du kommer att sakna mig när jag inte är där. Och du vet att jag inte bryr mig.
   Jag tittar upp igen. De säger att stjärnorna här inte är desamma som hemma, men jag bryr mig inte. De är åtminstone här med mig.
  Längs South street lyser neonskyltarna. De hugger mina ögon. Jag reser fort, för om jag stannar så är jag rädd att jag kanske aldrig reser mig upp igen. Och palmerna är aldrig exotiska på natten.
   Jag har ett ärr som en blixt på fingret. Ibland ser jag tecken på mig själv som något annorlunda. Något större. Det är fånigt, såklart, men vad vore vi utan våra fåniga drömmar och fantasier? Vi är nog alla lite olyckligt lyckliga. I sömnlösa drömmar går vi ensama, men ibland behöver man gå lite för sig själv.
   Syrsorna har pass mellan midnatt och gryning, men om man vill så finns de inte. På en trottoar längs Kings street finns ingenting. Det är bara svart och tyst. Ingen vågar störa ljudet av tystnaden. Inga stjärnor lyser, inga syrsor sjunger. Verkligheten är svart och ingenting."