Brutalt skön seger!
Oh sweet Lord - dagens hemmaseger mot Irsta med 3-0 var den skönaste segern sedan vi spöade Södra hemma förra året.
Jag var inte orolig innan matchen, för jag visste att vi hade tillräckligt bra lag för att kunna besegra vilket lag som helst i serien. Men jag hade på känn att det inte skulle bli lika "enkelt" som vanligt. Vi hade ingen Berga där framme som kan peta in de där enkla bollarna, ingen Juha där bak som städar undan motståndarnas anfall och ingen Kapten Loke i mitten som fördelar bollar och alltid är spelbar och i rörelse.
Men Marcelo var tillbaka och det kändes ju positivt. Dessvärre slutade hans match efter ungefär 4 minuter, då han blev nästa KBK-spelare (efter Degan förra matchen) att få lämna en match i ambulans, efter att ha landat olyckligt på armen i en närkamp. Antingen har han vridit armen eller också är det någonting brutet runt armbågen. Mycket olyckligt och mycket tråkigt för Marcelo, som var spelsugen efter att ha varit avstängd de tre inledande matcherna.
Men vi knöt näven och jobbade hårt för varandra. Vi tog tidigt kommandot om matchen och pressade och pressade mot Irstas straffområde. Men bollen ville inte in, det var helt sjukt. Målvakten gjorde räddade och räddade, ibland trippelräddningar, och vi sköt i stolpen och ribban och ja...överallt. Tillslut fick vi dock hål, ett par minter innan halvtid, genom Gustavo.
Irsta var slutkörda efter den första halvleken och i andra fortsatte vi trycka på. Det gav resultat, först genom Gustavo på nytt som fick på en hästspark på en frispark som satte sig under kryssribban, och sedan genom Bot-mannen som lirkade in 3-0.
Efter det kändes segern "i hamn", och då gick vi kanske lite omedvetet ner i tempo och bara spelade av matchen. Kanske inte så snyggt och roligt, men det känns skönt att man kan göra det också ibland. Irsta hade egentligen ingenting, och de enda gångerna det blev någorlunda farligt var när vi agerade lite slarvigt eller nonchalant.
Det blev en riktig lagseger, eller arbetsseger, och vi visade hög moral trots alla spelare som saknades. Det var ett skönt styrkebesked.
För egen del gick det...hyffsat. Den första halvleken var bra, den andra var lite sämre. Precis som för många andra i laget så tog orken slut i andra halvlek tack vare den "långhåriga" och tungsprungna planen, och då blev det att man tog lite dumma beslut ibland. Men jag är väldigt nöjd med den första halvleken så den tar jag med mig till fortsättningen.
Nu är jag trött, men glad.
En eloge också till Bot-mannen som ställde upp när många spelare saknades, trots att han egentligen har för ont för att spela fotboll. Det visar på väldigt stort hjärta.
Jag var inte orolig innan matchen, för jag visste att vi hade tillräckligt bra lag för att kunna besegra vilket lag som helst i serien. Men jag hade på känn att det inte skulle bli lika "enkelt" som vanligt. Vi hade ingen Berga där framme som kan peta in de där enkla bollarna, ingen Juha där bak som städar undan motståndarnas anfall och ingen Kapten Loke i mitten som fördelar bollar och alltid är spelbar och i rörelse.
Men Marcelo var tillbaka och det kändes ju positivt. Dessvärre slutade hans match efter ungefär 4 minuter, då han blev nästa KBK-spelare (efter Degan förra matchen) att få lämna en match i ambulans, efter att ha landat olyckligt på armen i en närkamp. Antingen har han vridit armen eller också är det någonting brutet runt armbågen. Mycket olyckligt och mycket tråkigt för Marcelo, som var spelsugen efter att ha varit avstängd de tre inledande matcherna.
Men vi knöt näven och jobbade hårt för varandra. Vi tog tidigt kommandot om matchen och pressade och pressade mot Irstas straffområde. Men bollen ville inte in, det var helt sjukt. Målvakten gjorde räddade och räddade, ibland trippelräddningar, och vi sköt i stolpen och ribban och ja...överallt. Tillslut fick vi dock hål, ett par minter innan halvtid, genom Gustavo.
Irsta var slutkörda efter den första halvleken och i andra fortsatte vi trycka på. Det gav resultat, först genom Gustavo på nytt som fick på en hästspark på en frispark som satte sig under kryssribban, och sedan genom Bot-mannen som lirkade in 3-0.
Efter det kändes segern "i hamn", och då gick vi kanske lite omedvetet ner i tempo och bara spelade av matchen. Kanske inte så snyggt och roligt, men det känns skönt att man kan göra det också ibland. Irsta hade egentligen ingenting, och de enda gångerna det blev någorlunda farligt var när vi agerade lite slarvigt eller nonchalant.
Det blev en riktig lagseger, eller arbetsseger, och vi visade hög moral trots alla spelare som saknades. Det var ett skönt styrkebesked.
För egen del gick det...hyffsat. Den första halvleken var bra, den andra var lite sämre. Precis som för många andra i laget så tog orken slut i andra halvlek tack vare den "långhåriga" och tungsprungna planen, och då blev det att man tog lite dumma beslut ibland. Men jag är väldigt nöjd med den första halvleken så den tar jag med mig till fortsättningen.
Nu är jag trött, men glad.
En eloge också till Bot-mannen som ställde upp när många spelare saknades, trots att han egentligen har för ont för att spela fotboll. Det visar på väldigt stort hjärta.
Kommentarer
Trackback
