Rött hav, del 4
Nere vid ån under bron sitter dopers. Alla är bleka men de verkar leva, mycket mer än vad jag har gjort den här sommaren. Våren var bra men den gick ju för fort.
Och det som var bra skulle bli så mycket bättre. Men det ville inte du och så var det med det. Så jag la mig ner och väntade ut solen. Jag tittade aldrig uppåt, inte ens när stjärnorna kom. Det som brukade vara min tröst när det är svårt...du tog det.
Kattis och Olivia var några jag kände, och de brukade tävla om att reta mitt hjärta. Men ingen av dem vann och ingen av dem förlorade, kvar stod jag nollad och sist i gruppen.
Jag hade en älskling en gång, hon såg ut och lät och doftade och rörde sig som dig. I din finaste sommarklänning tog du min hand och dödade min ensamhet för en kort sekund, och DJ:en spelade våran låt. Tills du träffade någon annan i vimlet, någon yngre och lite sämre, och jag lät dig gå.
Det var två minuter kvar tills jag skulle säga det, precis hur jag kände och allt som jag ville. Två fester senare var det bara vi två, och två flaskor rödvin senare satt vi fortfarande kvar. Med rödvin i blodet flackar aldrig blicken, och där och då kunde du för första gången se mig. Där och då var det nu eller aldrig, och jag bestämde mig för nu. Sakta mötte jag din andedräkt, och när jag kysste dig för första gången så kändes det precis så overkligt som jag hade föreställt det.
Panna mot panna så vilade vi den stunden, kanske att vi båda funderade på vad vi gjort. Sedan kom kramen, och jag ville aldrig att du skulle släppa. Men självklart gjorde du det, det gör dem alla förr eller senare. Ingen sa nåt, det var redan försent. Nu var det vi två för evigt. Men du ringde aldrig.
Kattis och Olivia var några jag kände, och de brukade tävla om att förstöra mitt hjärta. Båda vann och ingen förlorade.
Nere på gatan utanför krogen står systemkonsumenterna. Alla är levande döda men de verkar glada. Och fastän jag aldrig vill bli en av dem så skulle jag vilja känna deras glädje. Som på våren.
Och det som var bra skulle bli så mycket bättre. Men det ville inte du och så var det med det. Så jag la mig ner och väntade ut solen. Jag tittade aldrig uppåt, inte ens när stjärnorna kom. Det som brukade vara min tröst när det är svårt...du tog det.
Kattis och Olivia var några jag kände, och de brukade tävla om att reta mitt hjärta. Men ingen av dem vann och ingen av dem förlorade, kvar stod jag nollad och sist i gruppen.
Jag hade en älskling en gång, hon såg ut och lät och doftade och rörde sig som dig. I din finaste sommarklänning tog du min hand och dödade min ensamhet för en kort sekund, och DJ:en spelade våran låt. Tills du träffade någon annan i vimlet, någon yngre och lite sämre, och jag lät dig gå.
Det var två minuter kvar tills jag skulle säga det, precis hur jag kände och allt som jag ville. Två fester senare var det bara vi två, och två flaskor rödvin senare satt vi fortfarande kvar. Med rödvin i blodet flackar aldrig blicken, och där och då kunde du för första gången se mig. Där och då var det nu eller aldrig, och jag bestämde mig för nu. Sakta mötte jag din andedräkt, och när jag kysste dig för första gången så kändes det precis så overkligt som jag hade föreställt det.
Panna mot panna så vilade vi den stunden, kanske att vi båda funderade på vad vi gjort. Sedan kom kramen, och jag ville aldrig att du skulle släppa. Men självklart gjorde du det, det gör dem alla förr eller senare. Ingen sa nåt, det var redan försent. Nu var det vi två för evigt. Men du ringde aldrig.
Kattis och Olivia var några jag kände, och de brukade tävla om att förstöra mitt hjärta. Båda vann och ingen förlorade.
Nere på gatan utanför krogen står systemkonsumenterna. Alla är levande döda men de verkar glada. Och fastän jag aldrig vill bli en av dem så skulle jag vilja känna deras glädje. Som på våren.
Kommentarer
Trackback