Jag ska nog lyckas

Mmm, det börjar närma sig. 4 dagar, sedan drar jag till Thailand i två veckor, och därefter Australien. Det ska på många sätt bli förlösande skönt, det känns som att det inte kunde ha kommit lägligare. I need this.
     Ända sedan det blev klart med allting, att jag verkligen ska åka, så är det som att någonting har släppt inom mig. Allt det som var jobbigt, tungt och svart innan har nu förbytts till inspiration, glädje och längtan.
     Jag tror verkligen att den här perioden på resande fot kan göra underverk med mitt liv. Det är därför jag gör det, för att kicka igång någonting som finns där men som kanske inte kan komma ut här hemma. Jag tror och hoppas det här ska vara utvecklande för mig som person. Att jag kommer hem som en ny människa.
     Det kan låta fånigt och pretentiöst, men ingen annan än jag vet vad jag pratar om. Det är det som är problemet, eller vad man ska kalla det - ingen fattar vad det här handlar om. Det här är ingen jävla nöjestripp, det är ett försök att hitta ut från det ekorrhjul som blivit mitt liv. Som Håkan sjunger: "Allt står still, här kommer ett hundår till".
      Visst, jag skulle kunna åka upp till Västanhed eller Berghamn och sätta mig i en stuga i 4 månader, eller till Mallorca, som Blondie Bubble Boy föreslog. Men om jag ska göra den här grejen så känns det ganska ultimat att åka så jävla långt bort jag kan komma. För då har jag inget annat alternativ än att ta tag i mig själv. Det är inte som att vända på en femöring och säga "äh, nu skiter jag i det här och åker hem imorgon". Då är jag fast, och då kan jag förhoppningsvis börja jobba med det enda jag har och kan - mig själv.
       Jag har en plan, en idé, och om jag kan genomföra den så kan jag förhoppningsvis komma hem med ett underlag som gör att det liv jag vill leva kan ta sin början. Ja, det handlar om skrivandet och författandet.
       Så det här är ingenting jag gör för nöjets skull. Jag gör det för att jag inte har något val. Jag måste åka, och jag måste åka nu. Imorgon kan det vara försent.