Jag ska nog lyckas

Jag rensade ur byrålådan härom dagen. Där fanns en jävla massa skit som jag samlat på mig under åren - men även många guldkorn som jag inte sett på herrans länge. Till exempel några små fotografi-kataloger på gamla klasskamrater. Ni vet de här småbilderna man tog vissa årgångar.
     Låt oss titta igenom hur det såg ut förr.




Här har vi Ekka. Ett riktigt pop-snöre, om man ser till bilden, men han var ju även hockeyspelare och ”fusk-skejtare”. Jag skulle tippa på att han var en av de första som färgade håret av grabbarna i klassen, vilket senare ledde till att de flesta av oss andra hakade på. Trendsättare? Ja, kanske det. Vi följdes åt till studenten, sen tog vi varandra i hand, bockade och sa ”vi ses”. Och det gör vi ibland. Sparsamt.




Malin ”Mallan” Bergstrand. Eller vänta, ”Mallan”? Nej, så var det nog inte. Skit samma, en tokrolig tjej som framkallade mycket skratt hos mig. En tjej som var bra på att reta, och en tjej som var tacksam att retas med – för hon blev alltid så hiskeligt förbannad. Det var nästan med livet som insats som man retades med henne. Bra tjej som följde mig åt från mellanstadiet till studenten.




Dale. En riktig karlakarl som blev en god vän under skolåren. Därefter tog vi ut skilsmässa. Kunde ha en riktigt sjuk, och barnslig, humor som jag uppskattade mycket. Jag har delat många, många, många skratt med honom. Han hade även en stor talang för att tracka Danskungen – och, inte minst – ingen kunde lägga av en fis lika mästerligt som Dale.




Mayer. Måste poängtera att denna bild är från lågstadiet, och inte mellanstadiet. Vi splittrades nämligen som klasskamrater efter tredje klass, och därför äger jag ingen bild på henne från mellanstadiet. However, i gymnasiet så återförenades vi igen, och idag händer det ofta att vi vistas i samma tid och rum. Mycket rolig tjej som jag gillar skarpt.




Ah, Mikaela. Även det en tjej med många spratt innanför blusen, åtminstone när det rätta tillfället gavs under mellanstadie-tiden. En av få tjejer som haft äran (eller oturen) att ingå partnerskap med Jonatan Björklund, men jag är idag osäker på om vi ens utdelade några fraser med varandra under vårt stormiga förhållande. Jag minns i alla fall hur det gick till när vi gjorde slut. Jag fick på omvägar höra talas om att hon tänkte göra slut, varpå jag då gjorde samma sak som vilken kille som helst skulle ha gjort i min situation. Jag sprang och gömde mig i ett skåp inne i klassrummet. Jag tänkte ”om hon inte kan hitta mig så kan hon ju inte göra slut”. Men visst fan hittade hon mig, den lilla häxan. Eller det var inte hon själv personligen, närå, hon hade skickat ett sändebud, i form av Marie Dahlqvist. Så jag tog emot mitt besked som en man och kontrade med ”Skit samma, jag tycker ändå inte om henne längre”. Men det gjorde jag ju. En lång tid, även efter skilsmässan. Idag skrattar vi bara åt det, de få gånger vi ses.




Och så var det Danskungen. Vissa kallade honom ”babe” på den här tiden, men jag kan dock inte förstå varför. Fast så har jag ju å andra sidan aldrig varit intresserad av honom på det sättet heller. Jag skulle snarare kalla honom ”baby” eller ”bebi”, för han såg ju lite valpig ut. Det gjorde ju jag med, men jag har heller aldrig påstått något annat. Äsch, Danskungen har alltid varit, är och förblir min bästa vän. Hur mycket vi än hatar varandra så finns det nog inga andra som är lika oskiljaktiga som vi två. I love you, man.




Fröken Johansson. En av mina bättre vänner under mellanstadiet, faktiskt. Vi har ju alltid varit goda vänner, från mellanstadiet till studenten och även efter det, men just under mellanstadiet känner jag så här i efterhand att vi var extra tajta. Eller ja, så tajta man kan vara utan att spendera tid utanför skolgården. Återigen, en av få tjejer som verkligen får mig att skratta, vilket jag alltid uppskattat. Om man ser till den här bilden så tror jag att jag kläckte ur mig att hon såg ut som Mona Lisa, vilket gjorde henne ledsen om jag minns rätt. Jag gjorde ofta sånt (och kanske gör än?) – kläckte ur mig ogenomtänkta saker. Det var väl för att locka fram skratt, som vanligt. Mona Lisa eller ej, det är i alla fall en fin bild på en väldigt fin tjej som idag är en mycket god vän.




Fröken Blomberg. Det fanns någonting farligt över henne. Hon umgicks med stora pojkar, hade piercningar, svartmålade ögon och lyssnade på Dia Psalma medan jag gick med gelé i håret och övade på dansstegen till Backstreet boys senaste hit. Men det var ingenting farligt med Fröken Blomberg, hon hade bara hunnit lite längre på livets långa väg än vad jag hade gjort (och har väl fortfarande det). Jag vet att jag upprepar mig, men även med denna tjej så är det äkta skrattet alltid närvarande. En sjukt rolig tjej som verkligen kan konsten att bjuda på sig själv. Idag skulle jag betrakta henne som en av mina bättre vänner, faktiskt. Det kunde jag aldrig tro då där på slutet av 90-talet, men livet har en förtjusande förmåga att aldrig bli som man tänkt sig.




Sist har vi mig. Man kan väl säga att jag här hade mina bästa år bakom mig. Jag hade peakat, och nu gick allting bara utför. Förr, från lågstadiet och uppåt, hade jag levt på etiketten ”söt”, vilket hade räckt långt och gott och väl, men nu var det andra tider. Det rådde ett hårdare klimat, och nu räckte det inte med att vara söt. Nu skulle man vara snygg. Det var ett hinder jag aldrig lyckades klättra över, och därför fick jag förlita mig på det enda jag kunde. Att vara clown. När de andra var snygga så var jag rolig, eller jag försökte vara det i alla fall, och det var svårt att kliva ur den rollen. Det har nog satt sina spår i personligheten. Jag tror att den där clownen brände många broar på vägen. Men gjort är gjort och det är ingenting som går att förändra. Jag har väl inte rätt att beklaga mig över någonting, egentligen, så därför ska jag inte göra det. Jag är ju fortfarande här, bättre än någonsin.


Sorry, Mr.Tequila. Du var sjuk denna dag då vi tog dessa kort, så därför kan jag inte publicera något på dig från denna tid. Om jag hade det så skulle jag ha skrivit att du, precis som Dale, blev en god vän under skolåren, innan vi våra vägar gick skiljda åt efter nian. Enda skillnaden är de skulle komma att korsas igen några år senare, och att du idag är en av mina bästa vänner. En av Riddarna, och en av dem som jag upplevt mest saker tillsammans med under min sena ungdom och mitt tidiga vuxna liv. En riktigt varm och genomsnäll person som jag känner att jag delar en lite speciell humor med. Den där ”Vad i helvete…”-humorn, du vet. Bor nu i Norge, men jag tror och hoppas att det inte är The End.