Jag ska nog lyckas

”Vita täta rena snöflingor i en dans. De bildar ett landskap i sitt fall. Höga staplar av fallna dansare. De lever för att falla, de lever när vi fryser.
       Men det var igår. Nu ler vårsolen mot mig där jag sitter och sparkar på asfaltens grus. Jag vill tro på teorin att varje aktion ger en reaktion. Att varje sten jag sparkar på har en betydelse. Jag sätter någonting i rullning som i slutändan ger ett resultat, på gott och ont.
       Men om varje aktion ger en reaktion så har jag sagt och gjort för lite. Jag biter mig i tungan och sväljer orden, för jag vågar inte möta din respons. Jag vågar inte röra dig, för jag är livrädd att du ska rygga tillbaka. Och då blir det så, som en is-staty ignorerar du mig. Och jag dig.
       Jag tror att du är en fjäril, och de säger att fjärilar dör om man fångar dem. Du kommer aldrig att bli ett samlarobjekt, så flyg lilla fjäril, flyg. Så långt dina vingar bär dig. Jag är där och tar emot när du inte orkar längre.
       Jag är nog mer som körsbärslikören i chokladasken – jag faller inte alla i smaken. Men det finns alltid någon som älskar den. I ett rum med ett stort sällskap finns det alltid en som gillar biten alla andra rynkar på näsan åt. Men vart finns du, och hur länge ska jag behöva vänta? Vilken dag, vilket år, vilken årstid träffar jag dig? Det skulle vara kul att veta i förväg, så jag vet vilken dag jag ska kamma håret och ha en fräsch andedräkt. Det kostar för mycket tid och energi att vara ständigt redo.
       Jag önskar att det var jag som skrev Chicagos You’re the inspiration, nu kommer jag istället bli ihågkommen som han som skrev I must take time (to forget about you).
       Det är en underbar vårdag, en sådan där dag som är själva definitionen för vår. Jag plockar upp en sten som är liten nog för att kunna greppa om. Jag kastar den så långt jag orkar, sedan vänder jag mig om. Jag vill inte se vart den landar.
       Det var aktionen. Vem vet om det leder till en reaktion?”