Jag ska nog lyckas

Tittar på Lotta på Liseberg och minns min intervju med henne för 4 år sedan.
    Hon agerade allsångsledare ute vid Kungsörstorp, och jag var utsänd från Bärsingen för att bevaka konserten. Med sig hade hon även Idol-Ola, och när det vankades intervjuer efteråt så blev det som så att jag fick tag på honom först. Lotta var spårlöst försvunnen, medan Idol-Ola stod och skrev autografer till småflickorna. Han såg märkbart besvärad ut över att stå och prata med de smått galna fansen (som inte var Kungsörare, utan utifrån nånstans) och när jag frågade om han hade tid att prata en stund så trodde jag först att han skulle ge mig en kram för att jag hade "räddat" honom.
     Nåväl, vi gick in i hans loge och surrade lite som två 20-åringa grabbar kan göra, innan intervjun drog igång med pliktskyldiga frågor om Kungsör och Lotta och hans nya skiva och dittan och dattan. Plötsligt kommer Lotta in - och ser ut som ett jävla frågetecken. Jag förklarade vem jag var, och när det gick upp för henne att jag var journalist och att jag satt och intervjuade Idol-Ola, gästartisten, och inte henne, kvällens stora stjärna, ja då jävlar i helvete var det inte roligt längre.
     Jag märkte genast av den dåliga stämningen som hade uppstått och kastade mig därför direkt över till henne, intervjun med Idol-Ola var ändå redan klar, men det var redan försent. Hon var inte så jättesugen på att prata då. Istället ägnade hon sig mest åt sin ovanligt stora smörgås, och de smackande och mumlade svaren jag fick var inte mycket att hurra för. Så jag gjorde processen kort och "rundade av" det hela så smidigt jag kunde, och sen tackade jag för mig.
      Det var mitt möte med Lotta Engberg det. Låt er inte luras av hennes pigga och glada och hurtiga yttre som syns i tv-rutan, för hon är allt en liten hyena ändå.