Jag ska nog lyckas

Så har man förlorat festival-oskulden - och det känns riktigt bra!
     Jag hade väl egentligen inte förväntat mig någonting, men jag blev inte direkt besviken. Snarare tvärtom. Fick blodad tand, faktiskt, och jag hade lätt velat stanna kvar tre dagar till - eller varför inte fem?
      Dock var jag lite down emellanåt av diverse anledningar, men jag försökte allt bara släppa allting och njuta - och tillslut kändes det som att jag kunde göra det. Jag är ju inte en festivalmänniska i den bemärkelsen att jag orkar kröka 28 timmar om dygnet som många andra besökare tycktes göra, och jag har ingen knapp att trycka på bara för att "det är festival". Man fick köra sitt eget race, och det gick ganska bra ändå tycker jag.
       Det fanns mycket som skulle kunna ha blivit bättre, men det fanns betydligt mer som skulle kunna ha blivit sämre. Det känns som att jag sa för mycket och det känns som att jag sa för lite. Jag kunde ha skrattat mer och jag kunde ha grävt ner mig i grubbleri - men summa summarum är jag mycket nöjd.
       Jag är glad för att vi bodde i husvagn och inte i tält, och "tältstämningen" kunde man ta del av ändå genom att besöka två välkända figurer från Kungsör som numera går under namnen Loke och Tompa.
       I husvagnen bodde jag med Generalen, Trubaduren och Ostbågetjejen - och det var riktigt mysigt. Vi var som en liten familj, men det var oklart vem som var vad i den här familjen. Två fina tjejer och en snäll kille.
       Även Lillebror var där och strök omkring med sin lurviga svans runt våran vagn. Han blev som en liten hundvalp i familjen. Eller snarare en liten katt som kom och gick som den ville.

Musiken då? Ja, Jay-Z var ju klart häftigast att se. Vi var nog säkert uppemot 35.000 i publiken som sjöng med i 99 problems, Hard knock life, Empire state of mind, Encore och de andra fetingarna han levererade. 
      The Hives var nog bäst. Kent var bra, men inte så bra som jag hade hoppats. John Fogerty blev också bra tack vare att vi var på sånt bra humör då, och Robyn var grym. Och Europe var oväntat bra. Carrie, Rock the night och framförallt Final countdown var magiska
       Hoffmaestro var en positiv överraskning och Nicola Sarcevic var soft och intom. Melissa Horn var också stillsamt bra, men dock lite väl stillsam i längden. Och Di Leva var...svårbedömd. Lite knasig, lite förvirrande med alla covers, men bitvis okej. The Ark var både grymma och lite tama. En mindre besvikelse där, trots strålande recensioner i tidningarna.
        Jag är lite besviken att jag missade Julian Casablancas, Thorsten Flinck och Mando diao - men det är sånt som händer. Man kan se mycket, men inte allt, och ibland måste man helt enkelt bara sitta och surra ett tag.

Näe, det var en bra halvvecka det här - men som vanligt efter en sån här resa så känner man sig bara så tom när det är över. Väldigt tom, till och med, och lite förvirrad kan jag också känna att jag är. Jag vet inte...men det är nog bra att jag tillbringar den här kommande veckan uppe i Norrland och Berghamn så att man får rensa skallen lite.
       Jag är en tänkare och nu har jag fått en del grejer att fundera över. Det är lite komplext, för jag är både nöjd och besviken över mig själv för tillfället.

Bilder kommer så småning om, var så säkra, men just nu orkar jag inte. God natt.