Jag och Per Håkan Gessle
Jag har ett lite konstigt förhållande med Per Gessle.
Med åren har jag mer och mer tyckt att han är en pengakåt artist som gärna rättar sig i mainstream-ledet. Låtarna han gör ska "funka", annars är det ingen mening att ge ut dem. Ändå bryr jag mig om allt han gör och ser honom som "min" och vill inte att folk ska hacka ner på honom.
Med åren har jag även insett att jag inte är alldeles överförtjust i musiken han gör. Han har gjort en och annat guldkorn, men överlag finns det mycket skit. Ändå har jag precis allt han har gjort i mitt skivställ, alla Gyllene tider-skivor, alla Roxette-skivor, nästan alla soloskivor och till och med hans projekt The Lonely boys som han gav ut i mitten på 90-talet.
Det började väl med Roxette. När Joyride, Listen to your heart, It must have been love och How do you do vevades som mest på radio och tv i början på 90-talet så var jag i den åldern då musiken började knacka på dörren till mitt liv. Sedan hörde jag Gyllene tiders låtar Det är över nu och Kung av sand, som kom 1995, och då insåg jag att det Gessle hade ett gammalt band som spelade på 80-talet. Såldes plöjde jag ner mig i Gyllene tider.
Där kände jag att musiken var väldigt bra, och då var det bara Roxette och Ace of base som gällde för mig. Men åren gick och jag började intresserade mig för lite "hårdare" grejer, samtidigt som Roxette blev allt plastigare och mer danspop. Dock fick jag lite dåligt samvete om jag inte köpte Roxettes senaste skivor, jag menar jag hade ju lyssnat på dem så länge och då kunde jag ju inte bara skita i dem fullständigt. Så jag köpte skivorna för att vara snäll mot Roxette.
Sedan kom ju Gessles soloskivor, Mazarin, Son of a plumber och En händig man, och självklart kirrade jag plattorna. För så har det ju alltid varit, jag och Per Gessle. Och här är vi idag, 16-17 år senare, och jag bryr mig fortfarande om karln - trots att våra musikaliska vägar skiljdes åt för länge sedan. Det är konsigt det där, hur vissa artister blir som en familjemedlem. Jag tror inte att jag har något sånt förhållande med någon annan artist.
Så jag satt tålmodigt och väntade på Roxettes comeback igår på bröllopskonserten, och tillslut stod de där, som kvällens sista akt, med låten The Look. Men det var ingen direkt glädje jag kände. Det enda som slog mig var hur gamla de hade blivit, Per och Marie. Jag hade dagen innan suttit och kollat på de ofantligt stora konserterna de spelade i Sydney och Sydafrika under deras världsturnéer 1992 och 1995, och nu stod de här som två pensionärer. Det var lite smärtsamt, men det är väl så det är. Time flies.
Dock måste man ändå imponeras av Marie Fredriksson som tagit sig tillbaka från sin svåra tid med hjärntumören. Det är stort.
Något man inte bör imponeras över är dock Per Gessles utsvängda kostymbyxor. Fan så fula de var.
Med åren har jag mer och mer tyckt att han är en pengakåt artist som gärna rättar sig i mainstream-ledet. Låtarna han gör ska "funka", annars är det ingen mening att ge ut dem. Ändå bryr jag mig om allt han gör och ser honom som "min" och vill inte att folk ska hacka ner på honom.
Med åren har jag även insett att jag inte är alldeles överförtjust i musiken han gör. Han har gjort en och annat guldkorn, men överlag finns det mycket skit. Ändå har jag precis allt han har gjort i mitt skivställ, alla Gyllene tider-skivor, alla Roxette-skivor, nästan alla soloskivor och till och med hans projekt The Lonely boys som han gav ut i mitten på 90-talet.
Det började väl med Roxette. När Joyride, Listen to your heart, It must have been love och How do you do vevades som mest på radio och tv i början på 90-talet så var jag i den åldern då musiken började knacka på dörren till mitt liv. Sedan hörde jag Gyllene tiders låtar Det är över nu och Kung av sand, som kom 1995, och då insåg jag att det Gessle hade ett gammalt band som spelade på 80-talet. Såldes plöjde jag ner mig i Gyllene tider.
Där kände jag att musiken var väldigt bra, och då var det bara Roxette och Ace of base som gällde för mig. Men åren gick och jag började intresserade mig för lite "hårdare" grejer, samtidigt som Roxette blev allt plastigare och mer danspop. Dock fick jag lite dåligt samvete om jag inte köpte Roxettes senaste skivor, jag menar jag hade ju lyssnat på dem så länge och då kunde jag ju inte bara skita i dem fullständigt. Så jag köpte skivorna för att vara snäll mot Roxette.
Sedan kom ju Gessles soloskivor, Mazarin, Son of a plumber och En händig man, och självklart kirrade jag plattorna. För så har det ju alltid varit, jag och Per Gessle. Och här är vi idag, 16-17 år senare, och jag bryr mig fortfarande om karln - trots att våra musikaliska vägar skiljdes åt för länge sedan. Det är konsigt det där, hur vissa artister blir som en familjemedlem. Jag tror inte att jag har något sånt förhållande med någon annan artist.
Så jag satt tålmodigt och väntade på Roxettes comeback igår på bröllopskonserten, och tillslut stod de där, som kvällens sista akt, med låten The Look. Men det var ingen direkt glädje jag kände. Det enda som slog mig var hur gamla de hade blivit, Per och Marie. Jag hade dagen innan suttit och kollat på de ofantligt stora konserterna de spelade i Sydney och Sydafrika under deras världsturnéer 1992 och 1995, och nu stod de här som två pensionärer. Det var lite smärtsamt, men det är väl så det är. Time flies.
Dock måste man ändå imponeras av Marie Fredriksson som tagit sig tillbaka från sin svåra tid med hjärntumören. Det är stort.
Något man inte bör imponeras över är dock Per Gessles utsvängda kostymbyxor. Fan så fula de var.
Kommentarer
Trackback
