Vackert ögonblick
Jag har väl varit lite off när det gäller det här med det kungliga bröllopet. Jag skulle inte dra det så långt som de flesta andra och säga att "Jag skiter fullständigt i det här jävla bröllopet", för det gör jag inte. Jag är en man av traditioner och stolt svensk, därför bryr jag mig om saker som denna. Dock inte så att jag engagerar mig till tusen och läser och ser allt, men jag bryr mig.
Jag tittade på, vad ska man kalla det, bröllopskonserten, men det var mest för att se på Roxettes comeback. Jag blev heller inte speciellt berörd av alla "hyllningslåtar", men däremot satt jag med hakan ner till golvet när det där kinesiska paret utförde sina utomjordiska konster. Herregud, TJEJEN STOD JU PÅ TÅ PÅ KILLENS HUVUD!!!!
Och tillslut kom ju Roxette som jag väntat på, men det tar vi lite senare. Slut där, tänkte jag - men nej. Plötsligt springer det in en massa barn, hundratals kändes det som, med kransar i håret och svenska flaggor - och redan där kände jag att snart kommer det att bli...darrigt på underläppen. Och mycket riktigt, plötsligt stegar ett litet gossebarn fram till Kronprinsessan Victoria och sjunger så orädd och så charmigt falskt som bara ett barn kan göra, och därefter kom en liten flicka fram till Daniel och sjöng framför honom.
Sedan klev Victoria och Daniel upp på scenen tillsammans med barnaskaran, till tonerna av en alldeles underbart vacker låt, och då måste jag ha fått nåt i ögat, för då vattnades det i mina två blåa. Jag vet inte vad det var, kanske synen av en märkbart rörd Victoria, synen av en gråtandes mor i Drottning Silvia och synen av två stolta och rörda föräldrar ifrån Ockelbo? Antagligen.
Det var ett fint ögonblick, och från den stunden så förstod jag hur mycket jag bryr mig om hela den här bröllopssagan. Inte överdrivet mycket, men mer än jag trodde. Jag menar det är stort. Hur ofta får man uppleva ett kungligt bröllop? Det är ungefär som millenieskiftet för 10 år sedan. Det är lätt att bagatellisera det, men om man tänker efter så är det ju jävligt unikt. Hur många personer får uppleva ett millenieskifte? Tjae...inte alla. Ibland måste man suga i sig såna saker och tänka på hur stort och häftigt det är.
Jag tittade på, vad ska man kalla det, bröllopskonserten, men det var mest för att se på Roxettes comeback. Jag blev heller inte speciellt berörd av alla "hyllningslåtar", men däremot satt jag med hakan ner till golvet när det där kinesiska paret utförde sina utomjordiska konster. Herregud, TJEJEN STOD JU PÅ TÅ PÅ KILLENS HUVUD!!!!
Och tillslut kom ju Roxette som jag väntat på, men det tar vi lite senare. Slut där, tänkte jag - men nej. Plötsligt springer det in en massa barn, hundratals kändes det som, med kransar i håret och svenska flaggor - och redan där kände jag att snart kommer det att bli...darrigt på underläppen. Och mycket riktigt, plötsligt stegar ett litet gossebarn fram till Kronprinsessan Victoria och sjunger så orädd och så charmigt falskt som bara ett barn kan göra, och därefter kom en liten flicka fram till Daniel och sjöng framför honom.
Sedan klev Victoria och Daniel upp på scenen tillsammans med barnaskaran, till tonerna av en alldeles underbart vacker låt, och då måste jag ha fått nåt i ögat, för då vattnades det i mina två blåa. Jag vet inte vad det var, kanske synen av en märkbart rörd Victoria, synen av en gråtandes mor i Drottning Silvia och synen av två stolta och rörda föräldrar ifrån Ockelbo? Antagligen.
Det var ett fint ögonblick, och från den stunden så förstod jag hur mycket jag bryr mig om hela den här bröllopssagan. Inte överdrivet mycket, men mer än jag trodde. Jag menar det är stort. Hur ofta får man uppleva ett kungligt bröllop? Det är ungefär som millenieskiftet för 10 år sedan. Det är lätt att bagatellisera det, men om man tänker efter så är det ju jävligt unikt. Hur många personer får uppleva ett millenieskifte? Tjae...inte alla. Ibland måste man suga i sig såna saker och tänka på hur stort och häftigt det är.
Kommentarer
Trackback
