Jag ska nog lyckas

Om ni någonsin ska flyga någonstans - flyg med Thai air! Servicen är total och man behandlas som en president.
    Jag hade varit smart nog att boka en plats långt bak i planet till Bangkok, vilket gjorde att jag förfogade över en tvåstolsrad helt själv och samtidigt hade nära till toaletten.
    Jag var närapå ensam i kabinen, som om jag åkte ett privatplan, sånär som på ett danskt rockband som skulle spela på en festival i Thailand. It was pure awesome!
    Det tog inte lång tid innan drinkvagnen kom rullande, och jag suckade och började gräva efter kontantkortet. Men då avbröt flygvärdinnan mig och sa "Sir, it's for free". Då slog jag ihop händerna i triumf och beställde blixtsnabbt in en whiskey, och jag tänkte att "here's where I win all my money back" så därför sa jag också "...and keep it coming."
    And it kept coming. Efter ett tag började nog flygvärdinnan bli lite orolig, så hon frågade försiktigt "Anything else to drink? Maybe juice or Cola?". Men jag stod på mig och sa "No, I would like to have another whiskey, please."
    Sedan började det kurra i magen, och i samma ögonblick dök matvagnen upp. "Would you like to have pork or chicken, sir?". Jag tog pork. Ett mycket fint kött som tillagats på thailändskt vis utgjorde min lunch. Men det var starkt, och det blev torrt. Jag tänkte "fan, jag skulle ha beställt någonting att dricka." Mer hann jag inte tänka innan en herre kom fram och frågade "Would you likte to have the red or white wine, sir?" För en sekund undrade jag om de kunde läsa mina tankar, innan jag tog det röda vinet. Det gick ner ganska snabbt, och snart var mannen framme igen. "More wine, sir?" Vid det laget hade jag nått nivån då man bara "Ja fö' fa'an!"
    Jag sneglade bort mot de dansa rockkillarna och såg deras vattenglas och halva vinglas, och jag tänkte "Ha! I outrocked you guys!" Sedan somnade jag och vaknade upp i Bangkok 9 timmar senare.
    Neeee. Men servicen var grym, och det var inte för inte som man kände sig som en rockstar. Sedan tänkte jag, om det är så här på ekonomiklass, hur har de det då uppe i buissnes class en trappa upp i planet? Antagligen fotmassage med happy ending, champagne och bubbelpool.

Danmark var grått och dystert. Det påminde om en dålig Dogma-film utan ambition och handling.
    Vi lyfte upp upp och seda högre. Igenom molnen. Plötsligt kom en ljusexplosion. Det var nästan så att man kastades bakåt av solens kraftfulla ljus. Vi var i himmelriket.
    Ovanför molnen regnar det aldrig.
    Det är en konstig känsla att lämna marken och färdas uppåt. Plötsligt är vi helt själva. Molntäcket avskärmar oss. Det enda man ser är ett vitt golv och en ljusblå omgivning. Precis som att världen gått under, allt var utplånat på Jorden, och det enda som fanns vid liv var vi. Vi som flyger. Vi var i år 0, och det var vi som nu avgjorde hur världen skulle se ut från och med nu. Det är mäktigt.

Men det var en helvetes morgon. Jag och Far kom iväg lite senare än planerat, och då tänkte jag att det var lugnt, och tiden tickade iväg.
    ...och så kom en bilkö.
    Just där och då var jag till 99% säker på att jag skulle missa planet, samtidigt som jag satt och tänkte "ta det lugnt, det ordnar sig alltid".
    I en bilkö. Klockan tickade. Sista incheckningen var klockan 9, det började närma sig halv 9, och det var dryga 3 mil kvar. Sedan lättade det.
    Jag trummade med fingrarna med Far upprepade "Ta det lugnt. Du hinner, du hinner". Och det gjorde jag. Planet till Köpenhamn var dessutom försenat, så det gjorde inget med den där bilkön. Men fan vad stressad jag var.

Nåväl jag kom fram till Perth tillslut, och där stod Fröken Blomberg och hennes hyresvärd Peter och tog emot mig. Jag var trött men klarade mig fram till kvällen. Sedan somnade jag och sov gott.
    Nu sitter jag helt ensam och ska väl snart ta mig en runda i krokarna på egen hand. Det är 35 grader, halv två på eftermiddagen. Lite höst, sådär.
    Det här känns för jävla bra.

Yours truly, Jonatan.