Jag ska nog lyckas

Det regnar inte ofta här - men när det väl regnar, ja då fan i helvete regnar det!
    Ni kan prata om eran snö där hemma - men jag har varit med om tidernas jävla monsterorkan. Det är det värsta jag varit med om.
    Det var lite mulet på himlen när jag lämnade huset på eftermiddagen, men mer än så var det inte. Sedan gick det några timmar och det började mörkna på. Plötsligt brakade helvetet lös. Det har inte regnat här på flera månader - och det skulle minsann tas igen nu!
    Först haglade det iskuber, riktiga bamsingar, och sedan kom syndafloden. Och jävlar vad det blåste, det var helt sjukt! Träd föll omkull, folk tappade balansen av vindpustarna och paraplyerna for all världens väg.
    Där stod jag och i short, t-shirt och en kaffe i handen och tänkte "Jaha...". Jag tog skydd i ungefär en halvtimme, innan regnet avtog en aning och jag kunde ta mig till tunnelbanan realtivt torr.
    Sedan kom jag fram till Leederville, och var det nästan så att solen sken. I fem minuter. Därefter var det dags igen, och den här gången var det ännu jävligare. Folk nästan flydde i panik, alla affärerna var översvämmade och trafikljusen hade slocknat så det blev kaos bland alla bilar i korsningarna. På himlen blixtrade det så att det nästan var epilepsi-varning, och varje blixt följdes av ett sånt jävla dunder och brak ovanför våra huvuden att man nästan trodde att det var britterna som anföll.
     Jag tog skydd under ett tak vid en affär som klarat sig undan vattnet, och jag tänkte att "någon gång måste det väl ge sig". Mistaaaaaaaake!
     Regnet blev bara kraftigare och vattenmassorna kröp sig närmare. Det var bara jag och en annan kvinna som stod där, och så den trevliga mannen som ägde affären. Han sa åt oss att komma in, även fast det var stängt, och skydda oss mot regnet. Det gick bra en stund, innan vattnet började stömma in genom dörren. Med vatten nästan upp till midjan fick jag vada ut ur affären och jag tänkte att "jag måste ta mig hem". Gatan hem var lika vattenfylld den, så det blev att vada hela vägen hem med vatten upp till knäna.
      Som sagt, det var det jävligaste jag varit med om. När moder jord spänner musklerna så är man liten. Vilka enorma krafter alltså.
      Men men, jag mår bra och det var aldrig någon fara. Bara jävligt sjukt. Fröken Blomberg var på UNI så hon missade spektaklet, men frågan är om hon kommer hem ikväll i röran efter vattenmassorna?