Jag ska nog lyckas

Nu jävlar ska ni få höra vad som hände mig igår.
     Jag var inne i stan och strosade runt lite grand. Jag gick där i min egen lilla värld och kände mig på ovanligt gott humör. Skinnpaj, hatt och solbrillor på, som vanligt så var jag fucking jävla awesome klädd. Efter ett tag satte jag mig på en bänk längs shoppinggatan för att chilla en stund i den ljumma höstsolen.
     Plötsligt kommer det fram två flickor till mig, kanske 14-15 år gamla. "Excuse me, but can we have your autograph?"
     På några hundradelar hann jag tänka "Okej, de tror uppenbarligen att jag är någon annan. Ska jag upplysa dem om deras misstag eller ska jag spela med?"
    "Yeah, of course", svarade jag. Så jag kluddrade ner en helt oläslig signatur, och för säkerhets skull la jag till två prickar över "namnet" också, utifall att. Därefter frågade tjejerna om de fick ta varsitt kort med mig. Det hela började bli absurt, men jag kunde ju inte backa där, så två kort blev det.
     Till sist sa en av tjejerna "Thank you so much, we love you", varpå jag svarade så nonchalant jag kunde "Ah cheers, have a good one". Sedan skuttade tjejerna därifrån medan jag satt kvar och undrade vad i helvete som hade nyss inträffat.
     Förstå blickarna jag fick från folk runtomkring efter det, de måste ha undrat vem kändisen var som satt där på bänken - och tro mig, det undrade jag också! Vem fan kan de ha trott att jag var? Det var nästan så att jag borde ha frågat "Wich of my work do you love the most", men jag försökte säga så lite som möjligt för att inte avslöja mig.
     Minuterna efteråt ville jag bara skratta rakt, men det hade nog sett ganska märkligt ut. Istället agerade jag helt nollställd, precis som att det var någonting som händer mig varje dag. Tillslut kunde jag inte sitta kvar längre, så jag begav mig hemåt och log hela vägen till busshållsplatsen.
     Nu är frågorna två. För det första: vem fan är jag? För det andra: kommer det att hända igen?