Jag ska nog lyckas

Två år. Det känns som igår.
    Det är märkligt det där med tid, hur vissa saker aldrig riktigt blir gamla. Hur vissa saker håller fast vid en och aldrig riktigt lämnar. Men när jag tänker på allting däremellan då och nu så känns det som ett halvt liv.
    Då var det Norge, sedan Halmstad och den där fina sommaren. Det var mycket som var fint det året. Sedan var det andra sidan världen, följt av den känslomässigt krokiga sommaren och hösten.
    Men två år känns verkligen som igår.
    Jag såg dig en gång på bussen i Australien. Men det var en önskedröm, kanske för att jag verkligen var i behov av att prata med någon just där och just då. Någon som dig.
    Vet inte varför, men jag har fått för mig att du visste det mesta om det mesta. Eller åtminstone om sånt som jag går och grubblar över. Kanske är det därför jag tycker om dig så mycket. För att jag ser mig själv i dig, och för att jag ser hur jag vill att mitt liv ska se ut en dag.
    Den här dagen bär ditt minne, men sanningen är den att jag tänker på dig ofta. Väldigt ofta. Vet inte varför, men jag antar att det är för att jag saknar dig väldigt, väldigt mycket.