Måndagkväll
Kvällens meny: rotmos och fläsklägg. Jag höll fan i helvete på att ramla baklänges. Inte sedan min tid på Nattviolen när jag var 7 år så har jag drabbats samman med rotmos, men så i kväll möttes våra vägar igen, och jag undrade direkt vad för slags straff det var jag utsattes för.
Jag fick flashback-bilder framför mina ögon, från när det serverades banansoppa på Nattviolen, från när Far försökte tvinga i mig fläskkorv, och från när det för första gången serverades pölsa i skolan. Hemska minnen och de kväljframkallande dofterna hemsöker mig än idag.
Jag försökte verkligen. Jag tänkte att jag nu är 24 år, och genom årens lopp har jag övervunnit de flesta av min barndoms otänkbara maträtter. Jag försökte mig verkligen på rosmos, men tiden är inte mogen än. Det gick inte. Jag svängde ihop lite carbonara istället.
Annars älskar jag verkligen tv-serien Våra vänners liv, och jag inser hur mycket jag saknar lite manligt sällskap. Lite riktigt manligt sällskap. Det har varit si och så med den biten de senaste åren, då Riddarna varit ifrån varandra, och jag inser hur jävla mycket jag saknar det.
Jag saknar samtalen, skratten, känslorna, de förutsättningslösa träffarna några vuxna pojkar emellan. När jag tittar på älskvärda Våra vänners liv så ser jag hur jag vill ha det.
Som i ett samtal på en av herrmiddagarna som grabbarna har en gång i veckan, där de surrar kring en av grabbarnas noja gällande om han var förälskad i en kvinna eller ej. En av vännerna höjer sitt vinglas och säger "Men skål då, hörrni, för de få gånger man blir kär."
Jag fick flashback-bilder framför mina ögon, från när det serverades banansoppa på Nattviolen, från när Far försökte tvinga i mig fläskkorv, och från när det för första gången serverades pölsa i skolan. Hemska minnen och de kväljframkallande dofterna hemsöker mig än idag.
Jag försökte verkligen. Jag tänkte att jag nu är 24 år, och genom årens lopp har jag övervunnit de flesta av min barndoms otänkbara maträtter. Jag försökte mig verkligen på rosmos, men tiden är inte mogen än. Det gick inte. Jag svängde ihop lite carbonara istället.
Annars älskar jag verkligen tv-serien Våra vänners liv, och jag inser hur mycket jag saknar lite manligt sällskap. Lite riktigt manligt sällskap. Det har varit si och så med den biten de senaste åren, då Riddarna varit ifrån varandra, och jag inser hur jävla mycket jag saknar det.
Jag saknar samtalen, skratten, känslorna, de förutsättningslösa träffarna några vuxna pojkar emellan. När jag tittar på älskvärda Våra vänners liv så ser jag hur jag vill ha det.
Som i ett samtal på en av herrmiddagarna som grabbarna har en gång i veckan, där de surrar kring en av grabbarnas noja gällande om han var förälskad i en kvinna eller ej. En av vännerna höjer sitt vinglas och säger "Men skål då, hörrni, för de få gånger man blir kär."
Kommentarer
Trackback
