Those were the days
Det blev en walk down memory lane ikväll. Morfar och Mormor var här och käkade, och senare tittade vi på gamla familjeinspelningar på VHS. Sånt har jag alltid haft svårt för. Jag tycker det är jobbigt. Lite sorgligt.
Det har väl med min dödsångest att göra. Den var stark redan som barn, och då tänkte jag väldigt mycket på döden. Nu har jag lärt mig att förtränga det, och även om min dödsångest är lika stark idag så tänker jag inte på det lika mycket längre.
Men när jag tittar på såna här filminspelningar från förr så inser jag att det är väldigt länge sen, att tiden har gått och att den tiden aldrig kommer tillbaka. Det kanske har att göra med att just den tiden var en sån oerhört lycklig period i mitt liv. Men redan då, eller kanske något senare, så kände jag obehag inför vetskapen om att ingenting varar för evigt.
För några år sedan kunde jag inte titta på sånt här alls. Det var för jobbigt. Jag ville tillbaka dit och aldrig lämna det. Nu har jag lärt mig att uppskatta det lite mer. Jag kan skratta åt det och glädjas för den fina tiden jag haft.
Som när Far skulle lära mig att cykla och sprang bredvid och skrek uppmaningar som: "CYKLA DÅ! MEN DU MÅSTE JU TÄNKA PÅ BALANSEN! TRAMPA DÅ!". Plötsligt kommer Grotta cyklandes förbi, barfota och utan hjälm. Han tvärnitar, hoppar av och slänger cykelhelvetet på asfalten då han fått syn på någonting på vägen som han sätter sig på huk för att studera närgånget. Det är klassiska bilder, och jag lärde mig ju att cykla tillslut. Den hårda vägen.
Sedan var Lillebror är sådan juvel. Han såg ut som en liten brottare. En riktig dunderklump, och definitionen av "gullunge". Jag saknar honom som så, och jag skulle önska att han blev en sådan liten plutt igen.
Men han hade det inte lätt. Jävlar vilken liten retsticka jag var.
Det har väl med min dödsångest att göra. Den var stark redan som barn, och då tänkte jag väldigt mycket på döden. Nu har jag lärt mig att förtränga det, och även om min dödsångest är lika stark idag så tänker jag inte på det lika mycket längre.
Men när jag tittar på såna här filminspelningar från förr så inser jag att det är väldigt länge sen, att tiden har gått och att den tiden aldrig kommer tillbaka. Det kanske har att göra med att just den tiden var en sån oerhört lycklig period i mitt liv. Men redan då, eller kanske något senare, så kände jag obehag inför vetskapen om att ingenting varar för evigt.
För några år sedan kunde jag inte titta på sånt här alls. Det var för jobbigt. Jag ville tillbaka dit och aldrig lämna det. Nu har jag lärt mig att uppskatta det lite mer. Jag kan skratta åt det och glädjas för den fina tiden jag haft.
Som när Far skulle lära mig att cykla och sprang bredvid och skrek uppmaningar som: "CYKLA DÅ! MEN DU MÅSTE JU TÄNKA PÅ BALANSEN! TRAMPA DÅ!". Plötsligt kommer Grotta cyklandes förbi, barfota och utan hjälm. Han tvärnitar, hoppar av och slänger cykelhelvetet på asfalten då han fått syn på någonting på vägen som han sätter sig på huk för att studera närgånget. Det är klassiska bilder, och jag lärde mig ju att cykla tillslut. Den hårda vägen.
Sedan var Lillebror är sådan juvel. Han såg ut som en liten brottare. En riktig dunderklump, och definitionen av "gullunge". Jag saknar honom som så, och jag skulle önska att han blev en sådan liten plutt igen.
Men han hade det inte lätt. Jävlar vilken liten retsticka jag var.
Kommentarer
Trackback
