Jag ska nog lyckas

Gårdagskvällen är nog topp-3 över årets bästa händelser. Så är det. Håkan Hellström på Hovet var sinnessjukt bra.
     Men vi tar det från början...
     Runt tre-snåret rullade bilen mot hufudstaden, med mig som förare, Melissa-tjejen som pedagogisk wing-girl och Grotta som ett jobbigt litet bihang likt ett barn som vill stanna och kissa hela tiden. Nåväl, att köra i Stockholm är inte min kopp absint, men jag gjorde det ändå för att jag kände att jag var tvungen. Nu var det ju Globen-området vi skulle till, så det är ju egentligen utkanten av Stockholm, men det räckte till och blev över.
     Ju närmare vi kom avfarten som jag missade tre gånger på raken den där januarikvällen förra året då jag åkte för att se Oasis på Globen, ju svettigare blev jag. Men jag klarade det. Kanske inte galant, det blev några panik-filbyten, men jag klarade det. Därefter höll jag på att köra in på fel väg, vilket hade inneburit att vi kört mot mötade bilar, men det ordnade sig tillslut det också.
      Vid Globen bytte vi förare, eftersom att Melissa-tjejen tjatade om att hon så gärna ville parkera bilen i parkeringshuset, och det är självklart att hon fick göra det om hon så gärna ville.
      Sedan mötte vi upp Izzy på en bar och tog några starkisar, och det var en väldigt trevlig bekantskap. Izzy var en härligt oblyg person a'la norrlänning.
      Därefter kunde "showen" ta sin början.
      Förra gången jag såg Håkan Hellström, i Halmstad sommaren 2008, var jag inte riktigt i balans efter en känslomässig berg-och-dal-banevecka, så jag stod mest som apatisk och lyssnade. Den här gången kunde jag njuta på ett helt annat sätt. Det var nästan löjligt bra.
      Jag vet inte hur länge de spelade, kanske två och en halv timme, men det fanns inte en enda död sekund på hela konserten. Jag kunde lätt ha suttit eller stått lika länge till och bara njutit.
      Det som gör Håkan så bra live är ju att det verkligen syns hur tacksam och nöjd och glad han är över att få stå där och göra det han är bäst på och älskar allra mest. Det är som att han ger allt och tömmer sig fullständigt för han vet inte om det kanske är sista gången han står där. En annan faktor som spelar in är hans band, Augustifamiljen. Vilket jävla band! Så fantastiskt jävla samspelta och tajta. Helt otroligt. Det måste vara en ynnest att få ha ett sånt kompband bakom sig.
      Men trots att konserten var magiskt bra i sin helhet så var det ändå några nummer som stod ut lite extra. När andra låten, Kom igen Lena, drog igång så kom en av kvällens största rysningar. Jag har varit i alla städer är en ångvält live. Hurricane Gilbert har på senare år blivit en av mina stora favoritlåtar all time. Gamla godingen Magiskt, men tragiskt kändes fruktansvärt fräsch trots sina 10 år på nacken. Shelly från nya skivan var brutalt bra, liksom nya Du är snart där som bombastiskt avslutade första extranumret. River en vacker dröm, En midsommarnattsdröm, Ramlar och För en lång lång tid är ju tåg som inte går att hoppa undan för, och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger var...fin, minst sagt. Liksom 13. Klubbland, som jag haft lite svårt för, lät oväntat bra, och avslutande Vi två, 17 år med den nya versen på slutet kunde jag ha stått och sjungit med på hela natten. Och sedan får man aldrig glömma Känn ingen sorg för mig Göteborg. Aldrig.
       Ja, okej. Nu tog jag nästan upp alla låtar. Men lite så var det. Det var så jävla bra allting. Tack för att jag fick vara med.