Idolerna är tillbaka!
Det är ju faktiskt så att mina två stora favoritband som barn, Ace of base och Roxette, gör comeback. Mitt första favoritband i livet var Arvingarna, men sedan blev det Ace of base. De var störst, bäst och vackrast för mig.
Det började med The sign, som var världens bästa låt enligt mig, och andra låtar som Happy nation, All that she wants, Wheel of fortune och Don't turn around gick på ständig repeat. De låtarna var från megadebuten Happy nation, och när sedan uppföljaren The Bridge kom så lyssnade jag stenhårt på Beautiful life, Lucky love och Never gonna say I'm sorry.
Men sedan dog mitt intresse ut. Ganska rejält. Skivan Flowers var ingen höjdare, och Da capo köpte jag inte ens. Vi hade vuxit ifrån varandra.
Dock så består mitt intresse och min fascination av bandet, även om jag inte diggar deras senaste musik. Ulf Ekberg var min stora favorit i Ace of base, och än idag så tycker jag mycket om honom. Jag tyckte då, på 90-talet att han var så jävla cool, och det kan jag väl i viss mån tycka än idag. Han är ju en riktig lök. Alltså en riktig jävla stekare, och då menar jag inte fjantarna som springer runt på Sureplan, utan en riktig stekare som bara glider brutalt soft och snyggt.
Sedan har vi Roxette, som tidigare i år smygstartat med konserter i Sverige och Danmark för att sedan nästa komma tillbaka stort med en ny skiva och en fucking jävla världsturné. Det är stort. Efter så många år i frånvaro så kan man fortfarande kunna boka upp en världsturné. Det är ett bevis på att man dansat med de stora elefanterna i musikhistorien.
Att musiken numera kanske drar åt radio- och tuggummi-hållet är en annan femma. Jag är inte glad för att de kommer med ny musik, det skiter jag nästan i, jag är glad för att de fortfarande är här, att de fortfarande finns. Jag är en riktig nostalgiker, jag tycker att det mesta var bättre förr och jag älskar allt med min barndom, så därför känns det riktigt bra att vissa saker och ting inte försvinner. Tiden har nödvändigtvis inte gått så fort ändå.
Det började med The sign, som var världens bästa låt enligt mig, och andra låtar som Happy nation, All that she wants, Wheel of fortune och Don't turn around gick på ständig repeat. De låtarna var från megadebuten Happy nation, och när sedan uppföljaren The Bridge kom så lyssnade jag stenhårt på Beautiful life, Lucky love och Never gonna say I'm sorry.
Men sedan dog mitt intresse ut. Ganska rejält. Skivan Flowers var ingen höjdare, och Da capo köpte jag inte ens. Vi hade vuxit ifrån varandra.
Dock så består mitt intresse och min fascination av bandet, även om jag inte diggar deras senaste musik. Ulf Ekberg var min stora favorit i Ace of base, och än idag så tycker jag mycket om honom. Jag tyckte då, på 90-talet att han var så jävla cool, och det kan jag väl i viss mån tycka än idag. Han är ju en riktig lök. Alltså en riktig jävla stekare, och då menar jag inte fjantarna som springer runt på Sureplan, utan en riktig stekare som bara glider brutalt soft och snyggt.
Sedan har vi Roxette, som tidigare i år smygstartat med konserter i Sverige och Danmark för att sedan nästa komma tillbaka stort med en ny skiva och en fucking jävla världsturné. Det är stort. Efter så många år i frånvaro så kan man fortfarande kunna boka upp en världsturné. Det är ett bevis på att man dansat med de stora elefanterna i musikhistorien.
Att musiken numera kanske drar åt radio- och tuggummi-hållet är en annan femma. Jag är inte glad för att de kommer med ny musik, det skiter jag nästan i, jag är glad för att de fortfarande är här, att de fortfarande finns. Jag är en riktig nostalgiker, jag tycker att det mesta var bättre förr och jag älskar allt med min barndom, så därför känns det riktigt bra att vissa saker och ting inte försvinner. Tiden har nödvändigtvis inte gått så fort ändå.
Kommentarer
Trackback
