Från då till nu
"Sorry Mr.Johnny there's nothing we can do" ännu en gång och "Thank you anyway". På nya ben långt borta är det ändå samma gamla visa. Men det var vad jag väntade mig, för världen ser likadan ut överallt så länge jag inte förändrar mig.
Jag försökte lyssna med andra sidan av örat och ta efter de som borde veta bättre, men orden ekade bekant, så som jag hört dem förut. "Lyssna bara på musiken från trafiken i stan, släntra på trottoaren där neonskyltarna är vackra. Hur kan du förlora? Ljuset är mycket starkare där, du kan glömma dina problem och bestyr." Så sa de. "Go downtown, everything's waiting for you."
Och LSD-Ryan med det vita vinet varje torsdag, han var en sån som levde varje dag som om det var hans sista. Med marken som säng och himlen som täcke finns det inga garantier att man alltid vaknar, och han sa att han verkligen ville ha det så.
Jag var aldrig rädd för honom, och trots att han dödat förr så blev han min vän. När alla backade på karaokebaren så tog han mig därifrån och bar mig hela vägen hem.
Och Gabrielle med sina franska läppar, jag tror inte hon visste hur nära hon kom mig. Det var som att det alltid hade varit hon, och fastän hon var yngre än mig så hade hon levt mycket längre där inne. Hon sa allt det där som jag ville höra, att jag var någon som man kan tycka om. Och att hon lät mig komma in den där natten kommer alltid att vara det bästa som hände mig.
Vi skulle kanske träffas igen, vi gav varandra en tid, en plats och en dag. Men om fem år, vart är mitt hjärta då?
Och nu. Gabrielle var aldrig du, men vad visste jag om det då? Kommer jag någonsin få veta? När vi jammar gör vi det så bra, men då jag tror att allt är prima liv så inser jag en sekund senare att det kanske inte är på riktigt. Eller i alla fall inte så riktigt som jag önskade att det skulle vara.
På andra sidan stjärnan står någon som jag och tänker att någonstans står någon som han, men jag andas bara för att jag vet att du finns här någonstans i närheten. Det kommer kanske aldrig bli så som jag vill, men så länge ingen säger åt mig så tror jag på det med en dåres envishet.
Mellan lek och allvar är det ostadiga ben eftersom man inte vet vilket att stå på. Lek hur mycket du vill så att jag ser att du inte vacklar och låt mig prata allvar när ingen hör så att jag vet hur läget är emellanåt.
Härifrån till evigheten finns det ingenting att göra däremellan om du inte tror att jag skulle kunna vara han som du sett i din framtidsvision. Och om du kysser mig kommer du förgöra mig, för jag vet att det kanske inte behöver betyda någonting ändå. Men jag tar den chansen för nåt som skulle kunna vara vi två.
Och jag säger det igen, nästa gång du ser mig i ögonen kommer du att golva mig. Men jag säger det nu, nästa gång kanske det är sista gången. För om jag inte ser det då så kanske du inte betyder nåt längre.
Jag försökte lyssna med andra sidan av örat och ta efter de som borde veta bättre, men orden ekade bekant, så som jag hört dem förut. "Lyssna bara på musiken från trafiken i stan, släntra på trottoaren där neonskyltarna är vackra. Hur kan du förlora? Ljuset är mycket starkare där, du kan glömma dina problem och bestyr." Så sa de. "Go downtown, everything's waiting for you."
Och LSD-Ryan med det vita vinet varje torsdag, han var en sån som levde varje dag som om det var hans sista. Med marken som säng och himlen som täcke finns det inga garantier att man alltid vaknar, och han sa att han verkligen ville ha det så.
Jag var aldrig rädd för honom, och trots att han dödat förr så blev han min vän. När alla backade på karaokebaren så tog han mig därifrån och bar mig hela vägen hem.
Och Gabrielle med sina franska läppar, jag tror inte hon visste hur nära hon kom mig. Det var som att det alltid hade varit hon, och fastän hon var yngre än mig så hade hon levt mycket längre där inne. Hon sa allt det där som jag ville höra, att jag var någon som man kan tycka om. Och att hon lät mig komma in den där natten kommer alltid att vara det bästa som hände mig.
Vi skulle kanske träffas igen, vi gav varandra en tid, en plats och en dag. Men om fem år, vart är mitt hjärta då?
Och nu. Gabrielle var aldrig du, men vad visste jag om det då? Kommer jag någonsin få veta? När vi jammar gör vi det så bra, men då jag tror att allt är prima liv så inser jag en sekund senare att det kanske inte är på riktigt. Eller i alla fall inte så riktigt som jag önskade att det skulle vara.
På andra sidan stjärnan står någon som jag och tänker att någonstans står någon som han, men jag andas bara för att jag vet att du finns här någonstans i närheten. Det kommer kanske aldrig bli så som jag vill, men så länge ingen säger åt mig så tror jag på det med en dåres envishet.
Mellan lek och allvar är det ostadiga ben eftersom man inte vet vilket att stå på. Lek hur mycket du vill så att jag ser att du inte vacklar och låt mig prata allvar när ingen hör så att jag vet hur läget är emellanåt.
Härifrån till evigheten finns det ingenting att göra däremellan om du inte tror att jag skulle kunna vara han som du sett i din framtidsvision. Och om du kysser mig kommer du förgöra mig, för jag vet att det kanske inte behöver betyda någonting ändå. Men jag tar den chansen för nåt som skulle kunna vara vi två.
Och jag säger det igen, nästa gång du ser mig i ögonen kommer du att golva mig. Men jag säger det nu, nästa gång kanske det är sista gången. För om jag inte ser det då så kanske du inte betyder nåt längre.
Kommentarer
Trackback
