Min säsong
En match kvar på säsongen, men jag kan redan nu komma med en summering för min egen del.
Det är väldigt enkelt - även fast jag bara spelat under höstsäsongen så kan jag lätt konstatera att det är min sämsta säsong på länge. Antagligen någonsin. Utöver första matchen mot Gideonsberg så kan jag inte hitta en match jag är nöjd med, och då är jag ändå inte helt hundra nöjd med just den matchen.
Att jag spelat så dåligt under hösten kan jag tacka, eller skylla på, min tripp till Australien. Jag vet, ni kanske tänker "Men va fan, du hade ju gott om tid på dig att komma i form igen" - och det tänkte jag också. Jag trodde aldrig att jag skulle tappa så mycket på 3-4 månader som jag gjorde, och jag trodde inte att det skulle vara så svårt att komma tillbaka igen. Men så är det. Det handlar inte om att skylla ifrån sig, det handlar om att jag förklarar varför jag spelat så dåligt. Jag tappade för mycket och hann aldrig ta igen det.
Det jag saknat mest är farten i benen. Det har varit väldigt trögt på den biten. Sedan, även fast jag inte väger så mycket, så har jag känt mig väldigt tung i kroppen. Plus att jag blivit trött väldigt fort. Den kombinationen har inte varit så bra. Jag har varit tafflig med bollen, inte orkat springa tillräckligt och inte haft tajmingen i brytningar eller positionsspelet. Det har varit tungt att inse det - men samtidigt är jag glad att jag kan vara så pass ärlig mot mig själv.
Men. Trots allt det ovan nämnt så ångrar jag inte att jag drog iväg. Inte en sekund. Ännu en gång, det var absolut nödvändigt och ett av mitt livs bästa beslut. Jag hade en kanontid nere i Australien och jag tror att vistelsen där kommer att hjälpa mig resten av livet. Att min fotbollssäsong blev som den blev är ett pris jag fick betala, och den smällen tar jag. Utan tvekan.
Men jag kände också, redan då, att allt som i fotbollen när jag kommer hem är en ren bonus för min del. Det gick väldigt bra för laget under våren och jag trodde ärligt talat att jag inte skulle ha någonting med startelvan att göra när jag kom hem. Men så kom det lite skador, lite sjukdomar och lite avstängningar, och så blev det som så att jag fick spela. Nästan hela tiden. Och när man väl spelar så vill man ju göra så bra ifrån sig som möjligt, och för min del så var det lätt att glömma bort att jag inte var tillräckligt tränad för att prestera så bra som jag ville. Jag var grymt besviken på mig själv och frustrerad, men nu har jag förstått att det inte var rimligt att ställa de kraven på mig själv.
Nåväl, det är en match kvar, och vi har fortfarande chansen att nå division 3. Det ser väl inte ut som att jag kommer att få starta, men om det skulle bli så, eller om jag skulle få hoppa in, så kommer jag tömma mig fullständigt och pressa ut allt jag har för att göra en bra insats. En match kvar, ingenting att förlora.
Sedan väntar en ny säsong, och då jävlar i helvete ska jag tillbaka. Tillbaka till den spenare jag var, och med det menar jag krigaren som bodde i mig. Jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill. Jag är en man för startelvan, och det ska jag bevisa. Nästa säsong.
Det är väldigt enkelt - även fast jag bara spelat under höstsäsongen så kan jag lätt konstatera att det är min sämsta säsong på länge. Antagligen någonsin. Utöver första matchen mot Gideonsberg så kan jag inte hitta en match jag är nöjd med, och då är jag ändå inte helt hundra nöjd med just den matchen.
Att jag spelat så dåligt under hösten kan jag tacka, eller skylla på, min tripp till Australien. Jag vet, ni kanske tänker "Men va fan, du hade ju gott om tid på dig att komma i form igen" - och det tänkte jag också. Jag trodde aldrig att jag skulle tappa så mycket på 3-4 månader som jag gjorde, och jag trodde inte att det skulle vara så svårt att komma tillbaka igen. Men så är det. Det handlar inte om att skylla ifrån sig, det handlar om att jag förklarar varför jag spelat så dåligt. Jag tappade för mycket och hann aldrig ta igen det.
Det jag saknat mest är farten i benen. Det har varit väldigt trögt på den biten. Sedan, även fast jag inte väger så mycket, så har jag känt mig väldigt tung i kroppen. Plus att jag blivit trött väldigt fort. Den kombinationen har inte varit så bra. Jag har varit tafflig med bollen, inte orkat springa tillräckligt och inte haft tajmingen i brytningar eller positionsspelet. Det har varit tungt att inse det - men samtidigt är jag glad att jag kan vara så pass ärlig mot mig själv.
Men. Trots allt det ovan nämnt så ångrar jag inte att jag drog iväg. Inte en sekund. Ännu en gång, det var absolut nödvändigt och ett av mitt livs bästa beslut. Jag hade en kanontid nere i Australien och jag tror att vistelsen där kommer att hjälpa mig resten av livet. Att min fotbollssäsong blev som den blev är ett pris jag fick betala, och den smällen tar jag. Utan tvekan.
Men jag kände också, redan då, att allt som i fotbollen när jag kommer hem är en ren bonus för min del. Det gick väldigt bra för laget under våren och jag trodde ärligt talat att jag inte skulle ha någonting med startelvan att göra när jag kom hem. Men så kom det lite skador, lite sjukdomar och lite avstängningar, och så blev det som så att jag fick spela. Nästan hela tiden. Och när man väl spelar så vill man ju göra så bra ifrån sig som möjligt, och för min del så var det lätt att glömma bort att jag inte var tillräckligt tränad för att prestera så bra som jag ville. Jag var grymt besviken på mig själv och frustrerad, men nu har jag förstått att det inte var rimligt att ställa de kraven på mig själv.
Nåväl, det är en match kvar, och vi har fortfarande chansen att nå division 3. Det ser väl inte ut som att jag kommer att få starta, men om det skulle bli så, eller om jag skulle få hoppa in, så kommer jag tömma mig fullständigt och pressa ut allt jag har för att göra en bra insats. En match kvar, ingenting att förlora.
Sedan väntar en ny säsong, och då jävlar i helvete ska jag tillbaka. Tillbaka till den spenare jag var, och med det menar jag krigaren som bodde i mig. Jag vet vad jag kan, jag vet vad jag vill. Jag är en man för startelvan, och det ska jag bevisa. Nästa säsong.
Kommentarer
Trackback
