Pang! Pang! Pang! Pang!
Jaaahapp... Det där gick ju inte. Det gick ju inte alls. Kanske är det definationen av att någonting "går åt helvete"?
Holland var en björn och Sverige var lingon. Jag vet inte om björnar äter lingon, men hur som helst så blev vi mosade. Den där felprocenten som var tvungen att vara nästintill obefintligt för att det skulle gå vägen, den var tyvärr på tok för hög.
Jag tycker det syntes redan på nationalsången. Att stå sammanbiten med en tokfokus i blicken är bra, men jag tyckte mest det var skräck i blickarna. Jag vet inte hur många gånger Andreas Granqvist svalde de få sekunderna kameran svepte förbi honom. Redan där anade jag oråd.
1-0, man kan tycka att det var bra, snyggt och smart av holländarna, men det kändes ändå som taffligt försvarspel ifrån oss. 2-0 behöver man ju inte orda så mycket om, det är sånt som händer men som absolut inte får hända i en sån här viktig match. Jag led med Safari. Sedan var det tyvärr kört.
Holländarna hade fått en kanonstart, medvind och självförtroende. Ett sådant självförtroende är det sedan svårt att värja sig emot, speciellt på bortaplan på en arena som kokar av hemmastöd. Vi hade verkligen behövt 1-1.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade sett ut om Toivonen fått in kvitteringen där. Då hade 2-1-målet antagligen inte kommit, i alla fall inte på det sättet det gjorde, och ja...vem fan vet hur det hade gått då. Det hade nödvändigtvis inte blivit svensk seger, men ja...kanske kanske poäng?
Men nu blev det inte så. Safari var darrig, Granqvist kändes kantig, Sebastian Larsson gjorde tyvärr inte mycket rätt, Wernbloom var inte där, Elmander var Elmander, Toivonen räcker inte till än så länge, och Zlatan var förbluffande blek och mer ovän med bollen än jag någonsin sett tidigare.
Det här blir bakläxa, en lärdom och en erfarenhet vi inte behöver ingen.
Holland var en björn och Sverige var lingon. Jag vet inte om björnar äter lingon, men hur som helst så blev vi mosade. Den där felprocenten som var tvungen att vara nästintill obefintligt för att det skulle gå vägen, den var tyvärr på tok för hög.
Jag tycker det syntes redan på nationalsången. Att stå sammanbiten med en tokfokus i blicken är bra, men jag tyckte mest det var skräck i blickarna. Jag vet inte hur många gånger Andreas Granqvist svalde de få sekunderna kameran svepte förbi honom. Redan där anade jag oråd.
1-0, man kan tycka att det var bra, snyggt och smart av holländarna, men det kändes ändå som taffligt försvarspel ifrån oss. 2-0 behöver man ju inte orda så mycket om, det är sånt som händer men som absolut inte får hända i en sån här viktig match. Jag led med Safari. Sedan var det tyvärr kört.
Holländarna hade fått en kanonstart, medvind och självförtroende. Ett sådant självförtroende är det sedan svårt att värja sig emot, speciellt på bortaplan på en arena som kokar av hemmastöd. Vi hade verkligen behövt 1-1.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade sett ut om Toivonen fått in kvitteringen där. Då hade 2-1-målet antagligen inte kommit, i alla fall inte på det sättet det gjorde, och ja...vem fan vet hur det hade gått då. Det hade nödvändigtvis inte blivit svensk seger, men ja...kanske kanske poäng?
Men nu blev det inte så. Safari var darrig, Granqvist kändes kantig, Sebastian Larsson gjorde tyvärr inte mycket rätt, Wernbloom var inte där, Elmander var Elmander, Toivonen räcker inte till än så länge, och Zlatan var förbluffande blek och mer ovän med bollen än jag någonsin sett tidigare.
Det här blir bakläxa, en lärdom och en erfarenhet vi inte behöver ingen.
Kommentarer
Trackback
