Jag ska nog lyckas

Jag älskar musik. Utan musik skulle jag vara en mycket fattig människa. Det jag tilltalas av, som man inte kan få i någonting annat, är texterna, melodierna och kraften som man får utav bra låtar. Det hjälper mig när jag är ledsen och glad, och det hjälper mig när jag när jag vill ha inspiration. Musiken tar en känsla jag har i kroppen och förhöjer den till någonting mycket större. Den sätter ord och melodi på mina tankar och känslor.
     Nåväl, de som betyder mest för mig är Oasis, Håkan Hellström, Blink 182, Broder Daniel, Angels and Airwaves och The Beatles - och därefter rymms det en jävla massa tvåor. Jag är inte allätare, men jag är ganska bred i min musiksmak. Det är främst rock som gäller, och det är en ganska relativ genre, men jag vurmar även för viss techno eller dance, dansband, hip hop, singer songwriter, punk och svensk vismusik.
     Nåväl igen, just nu är det mycket gammalt som gäller. Rock från 60- och 70-talet i blandad valör, och jag letar dagligen efter nya örhängen att förälska mig i. Mitt senaste fynd är en Siw Malmvist-låt från tidigt 70-tal som heter På en gammal bänk. En alldeles fantastisk liten låt, det där.
     Men nu kommer vi till saken. Trots att jag älskar musik så mycket så finns det många stora band eller artister som jag aldrig förstått mig på. Eller, jag har aldrig förstått vad som är storheten i deras musik och varför så många gillar dem. Här är några exempel på band som jag aldrig förstått mig på:

Kent: Jag ska direkt erkänna att jag på senare år lärt mig mer och mer att tycka om Kent - men det är inte i närheten av den kärlek och hysteri som råder i media och ute i landet. De har många fina låtar och texter, men det är inte alls så många att den här populäriteten ska kunna rättfärdigas. Jag har aldrig förstått grejen med Kent och hur de har kunna bli så stora att kallas för "Sverige bästa rockband". Det är nästan absurt.
      Att jag lärt mig tycka om Kent något mer den senaste tiden beror inte på deras nya skivor eller låtar, många av dem är fruktansvärda, utan det har bara blivit så att jag plöjt igenom deras låtkatalog och där hittat saker att tycka om.

Lars Winnerbäck: Samma sak här, jag förstår inte storheten. Visst glimtar han till med lyckade textrader, men i stort så tycker jag att det mesta låter likadant. Väldigt sävligt och lågmält. Jag g:ar inte med Winnerbäck, helt enkelt.

Nirvana: Alltså, jag gillar Nirvana och har alla deras skivor - men jag gillar dem in så pass mycket i enighet med deras storhet. Det är ju faktiskt ett av världens genom tiderna mest berömda band, lite tack vare Kurt Cobains tragiska öde, men jag känner att jag inte delar den utnämningen med resten av världen. Musiken är bra, men inte så pass bra som deras rykte gör sig gällande.

Foo fighters: Lite samma sak här, jag gillar mycket av det Foo fighters har gjort - men jag kan inte förstå den populäritet som finns kring bandet. Det är ju bara ett vanligt rockband med vanliga rocklåtar, varken mer eller mindre. Jag kan tycka att det är lite överskattat kring Foo fighters. Fast samtidigt skulle jag önska att jag tyckte om dem lika mycket som alla andra gör.

Oskar Linnros: Här förstår jag verkligen ingenting. Jag avskyr inte honom för det han gör, men jag avskyr hypen kring honom. Jag fattar det inte och det stör mig enormt. Fruktansvärt överskattad artist.

Det finns fler att plocka fram. Men jag har inte tid, måste till Västerskolan. To be continued.