En karusell för känslorna
Nu har jag haft Håkan Hellströms nya skiva 2 steg från paradise i min ägo i en vecka - och det är dags för en recension.
Som jag väntat. I två år, egentligen. Att vänta på en Håkan Hellström-skiva är som att vänta på jultomten när man är liten. Outhärdligt. Och sedan när det väl kommer så blir man lite besviken. Man har byggt upp sådana utomjordiska förväntningar så det finns inte, och tomheten efteråt är alltid lika påtaglig.
Men jag vet hur det är. Efter ett tag älskar jag det så mycket att det gör ont. Jag kommer ihåg när andra skivan, Det är så jag säger det, kom med sina sambatrummor. Oj vad besviken jag blev. Nu älskar jag den gränslöst. Eller när tredje skivan, Ett kolikbarns bekännelser, kom. Håkan hade bytt riktning, och istället för dans, dans, dans och samba och trumpeter så var det melankoli och grubbel, och oj vad besviken jag blev. Nu tycker jag att det är hans bästa skiva.
Det tog ett tag innan jag tog till mig förra skivan, För sent för Edelweiss, också. Sedan kunde jag inte sluta lyssna på ett år. Det är så med en Håkan Hellström-skiva - det är ingen omedelbar kärlek, men när kärleken väl slår till så varar den livet ut. Det är så mycket känslor att ta in så det tar ett tag, helt enkelt.
Jag ska inte säga att jag är besviken på 2 steg från paradise, jag älskar den som ett mästerverk, men jag vet att jag inom tid kommer att lyssna på den jämt, jämt och jämt och snart kommer att kunna sjunga med i varenda låt. Det är alltså egentligen för tidigt att göra en bedömning redan nu, men jag gör ett försök.
Det här är min tid:
Alla säger att skivan inleds filmiskt i och med Det här är min tid, och visst är det så. En mjuk liten sak, och jag älskar när låten bryts av Stone roses-beatet kommer in. Väldigt skön.
Saknade te havs:
Jag var lite tveksam till låten när den släpptes som singel, men nu kan jag inte värja mig för den. Den kör smått över mig. "Nån måste skriva om mitt slut, du läser mig som en öppen bok, ju mer du läser desto mindre vill du veta".
Shelly:
En direkt kärlek. Så jävla underbart bra. "Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuvuden. Undanflykter och självanklagan, jag ser domen i dina ögon, jag ser domen i din ögon. Du kanske kommer förstå". Boom, jag är såld, och jag börjar på allvar tro att Håkan har en nyckel till mitt huvud. Han sjunger ju om mig.
River en vacker dröm:
Skivans mest omedelbara låt, och en av hans bästa någonsin. Redan första gången jag hörde den live från Way out west så föll jag pladask, och jag kan fortfarande inte få nog av den. "Och alltid, om du älskar mig kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig kommer jag älska dig". En överkörning.
2 steg från paradise:
Jammigt och funkigt, lite Zigenarliv dreamin-känsla. Väldigt mycket lek med ord, som jag älskar.
Jag vet vilken dy hon varit i:
Brutalt vacker i all sin enkelhet, och en av skivans höjdpunkter. Håkan sjunger så där som bara han kan göra, och jag kan relatera till varenda ord. "Och hennes nya fina vänner tror dom vet var hon kommer från, jag är pojken i glasögon hon var kär i en gång".
Dom där jag kommer från:
Klubbkänsla vol 2. Håkan blir intern och privat, och det blir alltid lika fantastiskt. Verserna är härligt rytmiska och refrängen syr sedan ihop det förträffligt.
Det dom aldrig nämner:
Kärlek vid första lyssningen. Jag älskar melodin, Björn Olsson-hymnerna, metaforerna och när Håkan spricker i falsett. Kanske den bästa låten.
Vid protesfabrikens stängsel:
"På en betonglagd äng stod vi, du bad mig ta kärlek lätt som en vind. Men jag var så ung och dumdristig, och tårar rann ner för min kind". Han skriver om mig igen.
Man måste dö några gånger innan man kan leva:
Härligt svängig och texten är fantastisk. Just den här grejen som låten tar upp är någonting jag varit inne på flera gånger, och det gör låten extra njutbar. "Och han drömde att han inte behövde nån, och när han vakna satt en lapp på hans panna. 'Nu vet du allt om ingenting, din jävla sopa'".
Du är snart där:
Såna här låtar om hopp kan Håkan, och Du är snart där är en bombastisk avslutning på skivan. Väldigt mäktig och väldigt fin, i John Lennons Mind games-anda. "Fortsätt när dom lynchat sista hoppet, fortsätt när allt du levt för du räknats ut som ett skämt. Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig, fortsätt". En låt om att allt det bästa inte hänt än, även om det inte är sant.
Som jag väntat. I två år, egentligen. Att vänta på en Håkan Hellström-skiva är som att vänta på jultomten när man är liten. Outhärdligt. Och sedan när det väl kommer så blir man lite besviken. Man har byggt upp sådana utomjordiska förväntningar så det finns inte, och tomheten efteråt är alltid lika påtaglig.
Men jag vet hur det är. Efter ett tag älskar jag det så mycket att det gör ont. Jag kommer ihåg när andra skivan, Det är så jag säger det, kom med sina sambatrummor. Oj vad besviken jag blev. Nu älskar jag den gränslöst. Eller när tredje skivan, Ett kolikbarns bekännelser, kom. Håkan hade bytt riktning, och istället för dans, dans, dans och samba och trumpeter så var det melankoli och grubbel, och oj vad besviken jag blev. Nu tycker jag att det är hans bästa skiva.
Det tog ett tag innan jag tog till mig förra skivan, För sent för Edelweiss, också. Sedan kunde jag inte sluta lyssna på ett år. Det är så med en Håkan Hellström-skiva - det är ingen omedelbar kärlek, men när kärleken väl slår till så varar den livet ut. Det är så mycket känslor att ta in så det tar ett tag, helt enkelt.
Jag ska inte säga att jag är besviken på 2 steg från paradise, jag älskar den som ett mästerverk, men jag vet att jag inom tid kommer att lyssna på den jämt, jämt och jämt och snart kommer att kunna sjunga med i varenda låt. Det är alltså egentligen för tidigt att göra en bedömning redan nu, men jag gör ett försök.
Det här är min tid:
Alla säger att skivan inleds filmiskt i och med Det här är min tid, och visst är det så. En mjuk liten sak, och jag älskar när låten bryts av Stone roses-beatet kommer in. Väldigt skön.
Saknade te havs:
Jag var lite tveksam till låten när den släpptes som singel, men nu kan jag inte värja mig för den. Den kör smått över mig. "Nån måste skriva om mitt slut, du läser mig som en öppen bok, ju mer du läser desto mindre vill du veta".
Shelly:
En direkt kärlek. Så jävla underbart bra. "Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuvuden. Undanflykter och självanklagan, jag ser domen i dina ögon, jag ser domen i din ögon. Du kanske kommer förstå". Boom, jag är såld, och jag börjar på allvar tro att Håkan har en nyckel till mitt huvud. Han sjunger ju om mig.
River en vacker dröm:
Skivans mest omedelbara låt, och en av hans bästa någonsin. Redan första gången jag hörde den live från Way out west så föll jag pladask, och jag kan fortfarande inte få nog av den. "Och alltid, om du älskar mig kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig kommer jag älska dig". En överkörning.
2 steg från paradise:
Jammigt och funkigt, lite Zigenarliv dreamin-känsla. Väldigt mycket lek med ord, som jag älskar.
Jag vet vilken dy hon varit i:
Brutalt vacker i all sin enkelhet, och en av skivans höjdpunkter. Håkan sjunger så där som bara han kan göra, och jag kan relatera till varenda ord. "Och hennes nya fina vänner tror dom vet var hon kommer från, jag är pojken i glasögon hon var kär i en gång".
Dom där jag kommer från:
Klubbkänsla vol 2. Håkan blir intern och privat, och det blir alltid lika fantastiskt. Verserna är härligt rytmiska och refrängen syr sedan ihop det förträffligt.
Det dom aldrig nämner:
Kärlek vid första lyssningen. Jag älskar melodin, Björn Olsson-hymnerna, metaforerna och när Håkan spricker i falsett. Kanske den bästa låten.
Vid protesfabrikens stängsel:
"På en betonglagd äng stod vi, du bad mig ta kärlek lätt som en vind. Men jag var så ung och dumdristig, och tårar rann ner för min kind". Han skriver om mig igen.
Man måste dö några gånger innan man kan leva:
Härligt svängig och texten är fantastisk. Just den här grejen som låten tar upp är någonting jag varit inne på flera gånger, och det gör låten extra njutbar. "Och han drömde att han inte behövde nån, och när han vakna satt en lapp på hans panna. 'Nu vet du allt om ingenting, din jävla sopa'".
Du är snart där:
Såna här låtar om hopp kan Håkan, och Du är snart där är en bombastisk avslutning på skivan. Väldigt mäktig och väldigt fin, i John Lennons Mind games-anda. "Fortsätt när dom lynchat sista hoppet, fortsätt när allt du levt för du räknats ut som ett skämt. Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig, fortsätt". En låt om att allt det bästa inte hänt än, även om det inte är sant.
Kommentarer
Trackback
