Denna underbara rymdgubbe
Ännu ett härligt avsnitt av Så mycket bättre, och denna gång var det Thomas Di Leva som var huvudpersonen.
Denna ljuvliga Di Leva. Jag har alltid gillat den mannen, både som figur och hans musik. Man kan tycka och säga vad man vill om hans flummiga sätt och hans kosmiska kommentarer - men han är en färgklick i ett annars ganska grått artist-Sverige. Jag gillar inte honom för det han säger och gör, jag gillar honom för att säger och gör det trots allt motstånd han mött. Det har inte varit, och är väl inte fortfarande egentligen, accepterat att vara som Di Leva är. Men han gör det, med värme och ett leende på läpparna, och för det tycker jag om honom.
När det tidigare i år blev känt att han anklagats för att ha misshandlat sin ex-fru Zinat Pirzadeh så började jag tvivla på honom, men han frikändes från alla anklagelser och nu är jag övertygad om att grejen var uppförstorad. Den där Zinat verkar för övrigt vara ett riktigt jävla stolpskott.
Nåväl, kvällens program då? Ja, jag hade hoppats på Naked number one, och den gjorde Christer Sandelin hyffsat bra. Jag hade hoppats på Vi får vingar när vi älskar med Plura, men istället blev det Lill-Babs som gjorde den. Inte lika bra. Plura i sin tur valde att köra Miraklet, och det var väl okej. Lasse Berghagen klarade inte av att förvalta Vi har bara varandra, och Petter gjorde den ganska dåliga Di Leva-låten Dansa din djävul.
Di Leva själv gjorde i förra veckans program den bästa tolkningen av Lasse Berghagen, och bäst den här gången var lite otippat September som gjorde en helt enastående version av Vem ska jag tro på. Väldigt avskalad men ändå bombastisk på något sätt. Riktigt grym!
Nästa vecka är det Petters tur att stå i centrum, och det ska ju onekligen bli intressant att se vad man gör av hans hio hop-dängor.
Denna ljuvliga Di Leva. Jag har alltid gillat den mannen, både som figur och hans musik. Man kan tycka och säga vad man vill om hans flummiga sätt och hans kosmiska kommentarer - men han är en färgklick i ett annars ganska grått artist-Sverige. Jag gillar inte honom för det han säger och gör, jag gillar honom för att säger och gör det trots allt motstånd han mött. Det har inte varit, och är väl inte fortfarande egentligen, accepterat att vara som Di Leva är. Men han gör det, med värme och ett leende på läpparna, och för det tycker jag om honom.
När det tidigare i år blev känt att han anklagats för att ha misshandlat sin ex-fru Zinat Pirzadeh så började jag tvivla på honom, men han frikändes från alla anklagelser och nu är jag övertygad om att grejen var uppförstorad. Den där Zinat verkar för övrigt vara ett riktigt jävla stolpskott.
Nåväl, kvällens program då? Ja, jag hade hoppats på Naked number one, och den gjorde Christer Sandelin hyffsat bra. Jag hade hoppats på Vi får vingar när vi älskar med Plura, men istället blev det Lill-Babs som gjorde den. Inte lika bra. Plura i sin tur valde att köra Miraklet, och det var väl okej. Lasse Berghagen klarade inte av att förvalta Vi har bara varandra, och Petter gjorde den ganska dåliga Di Leva-låten Dansa din djävul.
Di Leva själv gjorde i förra veckans program den bästa tolkningen av Lasse Berghagen, och bäst den här gången var lite otippat September som gjorde en helt enastående version av Vem ska jag tro på. Väldigt avskalad men ändå bombastisk på något sätt. Riktigt grym!
Nästa vecka är det Petters tur att stå i centrum, och det ska ju onekligen bli intressant att se vad man gör av hans hio hop-dängor.
Kommentarer
Trackback
