Kanske inte Roy Keane, men Wernbloom?
Jag har märkt en sak. Jag har kommit på mig själv att spela mycket..."snällare" sedan jag kom tillbaka och spelade fotboll igen. Lite mer avvaktande. Fjantigare, skulle jag vilja uttrycka det.
Vet inte varför jag börjat fega, för jag är inte alls rädd i närkamperna. Eller kanske är det inte feghet? Kanske är det "smarthet"?
Förr så tvekade jag inte att bräka på i 150 km/h i närkamperna. Det var en av mina styrkor, tyckte jag, men kanske också en av mina svagheter då jag ofta var avstängd och emellanåt orsakade frisparkar.
Det började när jag kom upp i a-laget, och jag tänkte att nu måste jag "visa och hävda mig". Därefter tvekade jag inte att smacka på i en närkamp med Dallas. Och allt det där föll till min fördel, så jag la in det som en del i mitt spelsätt.
Jag älskar att smälla på i en närkamp. Det finns inget skönare än att satsa riktigt jävla ordentligt och sedan vinna en duell. En gång, i en b-lagsmatch mot Syrianska, såg jag till att tre man ur deras lag fick lämna planen efter att jag sprungit in i dem - och alla gångerna var det schyssta närkamper. Jag förespråkar tufft spel, inte fult spel.
Men nu har det gått förlorat. I början, efter att jag började spela igen, så var det för att benen inte hängde med och jag hann helt enkelt inte in i närkamperna eller ner för att glidtackla. Men sedan har det fortsatt. Jag följer hellre med, avvaktar, styr, och förhoppningsvis bryter. Det kanske är bra. Det kanske är jävligt bra. Jag har fått två varningar under höstsäsongen, och båda var för tröjdragningar som en följd av att jag inte riktigt hann med.
Sedan vet jag att Tränare Jocke inte gillar när man gör så kallade "onödiga glidtacklingar", det vill säga när man glidtacklar fast man inte behöver det, istället för att stå upp på benen. Det har ju annars varit mitt signum - och jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt roligt att sätta in en skön glidtackling.
Men om det gör mig till en sämre fotbollsspelare så får jag lägga den "glädjen" åt sidan. Däremot hindrar det ju inte mig ifrån att gå in tufft i närkamperna, och den förmågan har jag tappat lite. På onsdag, mot Fagersta, ska jag bli mitt gamla jag igen och smälla på utav bara fan, fast på ett schysst sätt. Jag kommer att stå upp, men en och annan glidtackling kommer jag nog att dela ut. Det kommer jag nog aldrig att komma ifrån, inte ens när jag blir veteran.
Vet inte varför jag börjat fega, för jag är inte alls rädd i närkamperna. Eller kanske är det inte feghet? Kanske är det "smarthet"?
Förr så tvekade jag inte att bräka på i 150 km/h i närkamperna. Det var en av mina styrkor, tyckte jag, men kanske också en av mina svagheter då jag ofta var avstängd och emellanåt orsakade frisparkar.
Det började när jag kom upp i a-laget, och jag tänkte att nu måste jag "visa och hävda mig". Därefter tvekade jag inte att smacka på i en närkamp med Dallas. Och allt det där föll till min fördel, så jag la in det som en del i mitt spelsätt.
Jag älskar att smälla på i en närkamp. Det finns inget skönare än att satsa riktigt jävla ordentligt och sedan vinna en duell. En gång, i en b-lagsmatch mot Syrianska, såg jag till att tre man ur deras lag fick lämna planen efter att jag sprungit in i dem - och alla gångerna var det schyssta närkamper. Jag förespråkar tufft spel, inte fult spel.
Men nu har det gått förlorat. I början, efter att jag började spela igen, så var det för att benen inte hängde med och jag hann helt enkelt inte in i närkamperna eller ner för att glidtackla. Men sedan har det fortsatt. Jag följer hellre med, avvaktar, styr, och förhoppningsvis bryter. Det kanske är bra. Det kanske är jävligt bra. Jag har fått två varningar under höstsäsongen, och båda var för tröjdragningar som en följd av att jag inte riktigt hann med.
Sedan vet jag att Tränare Jocke inte gillar när man gör så kallade "onödiga glidtacklingar", det vill säga när man glidtacklar fast man inte behöver det, istället för att stå upp på benen. Det har ju annars varit mitt signum - och jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt roligt att sätta in en skön glidtackling.
Men om det gör mig till en sämre fotbollsspelare så får jag lägga den "glädjen" åt sidan. Däremot hindrar det ju inte mig ifrån att gå in tufft i närkamperna, och den förmågan har jag tappat lite. På onsdag, mot Fagersta, ska jag bli mitt gamla jag igen och smälla på utav bara fan, fast på ett schysst sätt. Jag kommer att stå upp, men en och annan glidtackling kommer jag nog att dela ut. Det kommer jag nog aldrig att komma ifrån, inte ens när jag blir veteran.
Kommentarer
Trackback
