Några timmar i några kvällar i några år
Jag och min vän har tappat bort anledningen till vår vänskap. Den som en gång var så självklar tar vi nu alldeles för given. Ingen av oss vet varför vi är vänner, det enda vi vet är att vi alltid varit det.
Den ene är alldeles för självupptagen medan den andre har alldeles för stort bekräftelsebehov. Det som gjorde oss till vänner finns idag inte kvar, och kanske blir det så efter 20 år. Det som inte vårdas och sköts om det ruttnar, går sönder och blir fult tillslut.
Men det är nya tider nu. Det som var vårt har vi inte tillgång till längre, det ligger väl i tiden och det blåser ständigt en förändringens vind. Jag ville inte hänga med, jag var för ung för det nya och nu sitter jag och är för gammal för allt det gamla. Och vill nog inte ha det igen, inte ens för gamla tiders skull. Men bara gång till, mest för gamla tiders skull.
En medelålders tatuerare sa till mig: "Kidsen idag lärde sig inget av oss". Han såg så sorgsen ut, som om han hade väntat sig det. Men var fanns hans ord när det blåste som mest? När man aldrig ville somna av rädsla för att vakna? När garageporten var låst och alla nycklar kastade?
Jag kanske föll för ungdomsåren. Men när jag förstod vad det handlade om var jag redan inne i det, inga biljetter tog mig tillbaka. Och allting i "Rikard det är inte okej" var nog aldrig riktigt min grej. När sirenerna skrek över stan visste jag redan vad det handlade om.
Då när jag slogs mellan Flowers on the moon och Come on Eileen brann det alltid när det inte var så varmt. En tonårsspark i luften kan göra mer ont än tusen i ansiktet.
Några korsningar kvar att lita på, att alltid veta vad som väntar runt hörnet. Vill inte ha något mer c'est la vie, jag tror inte livet är någonting man kan veta säkert.
Ena stunden med fötterna i ekhagarna, två steg bort shooting speedballs i ett ruffigt kvarter. Men ingen berättade vad som var bra med det där, det är bara nåt man gör medan man väntar. Jag har nog väntat för alltid och snart börjar jag tro att det aldrig kommer, men jag har inget annat för mig så jag väntar lite till.
Och när jag blir för kär i den där tjejen igen, kan inte tygla mitt huvud och allt därtill. När salt rinner ner, kan vi inte ta another round? Så att vi har nåt att skylla på när det aldrig gick som vi hade tänkt.
Finns inga år kvar att slarva bort, ingenting att leka med så som när livet var vår koja. Min vän och jag hade nog allt, och efter allting finns ju ingenting. Vi måste nog börja om. Börja träffas för första gången igen. Nu i en helt ny värld, där nya äventyr är våra att uppleva.
Den ene är alldeles för självupptagen medan den andre har alldeles för stort bekräftelsebehov. Det som gjorde oss till vänner finns idag inte kvar, och kanske blir det så efter 20 år. Det som inte vårdas och sköts om det ruttnar, går sönder och blir fult tillslut.
Men det är nya tider nu. Det som var vårt har vi inte tillgång till längre, det ligger väl i tiden och det blåser ständigt en förändringens vind. Jag ville inte hänga med, jag var för ung för det nya och nu sitter jag och är för gammal för allt det gamla. Och vill nog inte ha det igen, inte ens för gamla tiders skull. Men bara gång till, mest för gamla tiders skull.
En medelålders tatuerare sa till mig: "Kidsen idag lärde sig inget av oss". Han såg så sorgsen ut, som om han hade väntat sig det. Men var fanns hans ord när det blåste som mest? När man aldrig ville somna av rädsla för att vakna? När garageporten var låst och alla nycklar kastade?
Jag kanske föll för ungdomsåren. Men när jag förstod vad det handlade om var jag redan inne i det, inga biljetter tog mig tillbaka. Och allting i "Rikard det är inte okej" var nog aldrig riktigt min grej. När sirenerna skrek över stan visste jag redan vad det handlade om.
Då när jag slogs mellan Flowers on the moon och Come on Eileen brann det alltid när det inte var så varmt. En tonårsspark i luften kan göra mer ont än tusen i ansiktet.
Några korsningar kvar att lita på, att alltid veta vad som väntar runt hörnet. Vill inte ha något mer c'est la vie, jag tror inte livet är någonting man kan veta säkert.
Ena stunden med fötterna i ekhagarna, två steg bort shooting speedballs i ett ruffigt kvarter. Men ingen berättade vad som var bra med det där, det är bara nåt man gör medan man väntar. Jag har nog väntat för alltid och snart börjar jag tro att det aldrig kommer, men jag har inget annat för mig så jag väntar lite till.
Och när jag blir för kär i den där tjejen igen, kan inte tygla mitt huvud och allt därtill. När salt rinner ner, kan vi inte ta another round? Så att vi har nåt att skylla på när det aldrig gick som vi hade tänkt.
Finns inga år kvar att slarva bort, ingenting att leka med så som när livet var vår koja. Min vän och jag hade nog allt, och efter allting finns ju ingenting. Vi måste nog börja om. Börja träffas för första gången igen. Nu i en helt ny värld, där nya äventyr är våra att uppleva.
Kommentarer
Trackback
