TV & me igen
Lite tv...
Kungarna av Tylösand, detta skandalomsusade och omtalande tv-program, har ju kört ett par veckor nu. Jag var väl lite skeptisk innan och trodde att det mest skulle bli pinsamt och töntigt på ett "dåligt" sätt - det vill säga att man enbart satt och skadade på huvudet över den låga nivån.
Men. Jag blev faktiskt positivt överraskad. Visst är nivån pinsamt lågt, och egentligen handlar det ju inte om någonting, förutom att ett tv-team har dokumenterat hur det ser ut när de festar och knullar, följt av den kassaskåpssäkra bakfyllan och ångesten. Men jag blir underhållen.
Det är ju hjärndöd underhållning, och ibland behöver man bli lite hjärndött underhållen. Det är en ren och skär skildring av vad alkohol gör med våra hjärnor och kroppar, och igenkänningsfaktorn är hög. Även om mycket är draget till sin spets.
Jag skrattar lite lätt och blir förbannad på vissa människor, men aldrig till den grad att jag vill byta kanal eller stänga av. Jag vill se mer. Jag vill se när någon säger något dumt, jag vill se när någon målar upp sig som en casanova för att sedan stå där med svansen mellan benen och en dålig bortförklaring, och jag vill se när någon drämmer till någon i vredesmod. Inte för att jag mår bättre av det, men för att det är intressant på något skruvat sätt.
Och sen är det ju också roligt att se alla bilder ifrån stranden på Tylösand och nattklubben Leif's Lounge på hotellet, där man haft några av sina bästa dagar och kvällar i sitt liv.
Men jag vill också se program som igår på SVT, en dokumentärserie om den på senare år populära Glada Hudik teatern. Ni vet den där teatern med "utvecklingsstöra och normalstörda skådespelare", där bland annat ICA-Jerry ingår.
Just ICA-Jerry, eller Mats Melin som han egentligen heter, eller Melon som han kallas, var en av huvudpersonerna igår - och det visar sig att han är en mindre "diva" egentligen. Inte diva i ordets rätta bemärkelse, men en diva i det hänseendet att han vet vad han betyder för teatergruppen, och därmed spelar på det lite grand.
Ibland får han för sig att han inte vill gå upp på scenen, och om det inte passar honom så skiter han fullständigt i saker och ting. Som när Expressen hade ringt honom för en intervju och han slängde på luren för att han stekte plättar. Eller som när Agenda skulle komma för en intervju en förmiddag och han suckade tungt för ingenting fick ju störa hans "klockan elva-kaffe".
Men den riktiga stjärnan är ju Toralf, killen som spelar Elvis i den hyllade uppsättningen. Make till mer självsäker människa har jag inte skådat sedan Liam Gallagher. Att stå på scenen i Allsång på Skansen avfärdade han som "en barnlek". Han är ju kung, menar han. Han är ju bäst, helt enkelt.
Det var riktigt jävla bra teve det. Rörande, roligt och gripande, och ett bevis på att alla kan lyckas oavsett hur man är eller ser ut. Det är ett gäng levnadsglada människor som vill ha roligt och som vill lyckas - och det blir helt fantastiskt. Har ni inte sett det så måste ni se det.
Kungarna av Tylösand, detta skandalomsusade och omtalande tv-program, har ju kört ett par veckor nu. Jag var väl lite skeptisk innan och trodde att det mest skulle bli pinsamt och töntigt på ett "dåligt" sätt - det vill säga att man enbart satt och skadade på huvudet över den låga nivån.
Men. Jag blev faktiskt positivt överraskad. Visst är nivån pinsamt lågt, och egentligen handlar det ju inte om någonting, förutom att ett tv-team har dokumenterat hur det ser ut när de festar och knullar, följt av den kassaskåpssäkra bakfyllan och ångesten. Men jag blir underhållen.
Det är ju hjärndöd underhållning, och ibland behöver man bli lite hjärndött underhållen. Det är en ren och skär skildring av vad alkohol gör med våra hjärnor och kroppar, och igenkänningsfaktorn är hög. Även om mycket är draget till sin spets.
Jag skrattar lite lätt och blir förbannad på vissa människor, men aldrig till den grad att jag vill byta kanal eller stänga av. Jag vill se mer. Jag vill se när någon säger något dumt, jag vill se när någon målar upp sig som en casanova för att sedan stå där med svansen mellan benen och en dålig bortförklaring, och jag vill se när någon drämmer till någon i vredesmod. Inte för att jag mår bättre av det, men för att det är intressant på något skruvat sätt.
Och sen är det ju också roligt att se alla bilder ifrån stranden på Tylösand och nattklubben Leif's Lounge på hotellet, där man haft några av sina bästa dagar och kvällar i sitt liv.
Men jag vill också se program som igår på SVT, en dokumentärserie om den på senare år populära Glada Hudik teatern. Ni vet den där teatern med "utvecklingsstöra och normalstörda skådespelare", där bland annat ICA-Jerry ingår.
Just ICA-Jerry, eller Mats Melin som han egentligen heter, eller Melon som han kallas, var en av huvudpersonerna igår - och det visar sig att han är en mindre "diva" egentligen. Inte diva i ordets rätta bemärkelse, men en diva i det hänseendet att han vet vad han betyder för teatergruppen, och därmed spelar på det lite grand.
Ibland får han för sig att han inte vill gå upp på scenen, och om det inte passar honom så skiter han fullständigt i saker och ting. Som när Expressen hade ringt honom för en intervju och han slängde på luren för att han stekte plättar. Eller som när Agenda skulle komma för en intervju en förmiddag och han suckade tungt för ingenting fick ju störa hans "klockan elva-kaffe".
Men den riktiga stjärnan är ju Toralf, killen som spelar Elvis i den hyllade uppsättningen. Make till mer självsäker människa har jag inte skådat sedan Liam Gallagher. Att stå på scenen i Allsång på Skansen avfärdade han som "en barnlek". Han är ju kung, menar han. Han är ju bäst, helt enkelt.
Det var riktigt jävla bra teve det. Rörande, roligt och gripande, och ett bevis på att alla kan lyckas oavsett hur man är eller ser ut. Det är ett gäng levnadsglada människor som vill ha roligt och som vill lyckas - och det blir helt fantastiskt. Har ni inte sett det så måste ni se det.
Kommentarer
Trackback
