En av våra största
Jag har börjat intressera mig väldigt mycket för Ted Gärdestad. Främst musikaliskt, men även om honom som person. Vem var denna människa vars liv tog slut tack vare elaka röster i hans huvud?
Den allmänna bilden av honom är väl den där spralliga och livsglada figuren med det långa håret som satt och skuttade bakom pianot - men den sista perioden av hans liv var ju allt annat än livsglad då han ständigt hörde röster i huvudet som ville honom ont, och som till och med uppmanade honom att ta livet av sig.
Det började nån gång på 80-talet, då han begav sig till USA för att gå med i en religös sekt för att finna svar och finna sig själv, och allting eskalerade några år senare då rykten gjorde gällande att det var Ted Gärdestad som hade mördat Olof Palme. Då blev han övertygad om att "onda krafter" ville honom illa, och det var väl där hans schizofreni bredde ut sig fullständigt.
En väldigt tragisk utveckling på ett liv som annars var så full av glädje och kärlek. Den sista skivan kom 1994, och istället för titlar som För kärlekens skull så hette det nu I den stora sorgens famn.
Men låtarna lever kvar, de är odödliga, och förutom de givna klassikerna så har jag nu börjat gräva ner mig i de mer okända, fast dock minst lika fina, alsterna. Det är en givande djupdykning.
Den allmänna bilden av honom är väl den där spralliga och livsglada figuren med det långa håret som satt och skuttade bakom pianot - men den sista perioden av hans liv var ju allt annat än livsglad då han ständigt hörde röster i huvudet som ville honom ont, och som till och med uppmanade honom att ta livet av sig.
Det började nån gång på 80-talet, då han begav sig till USA för att gå med i en religös sekt för att finna svar och finna sig själv, och allting eskalerade några år senare då rykten gjorde gällande att det var Ted Gärdestad som hade mördat Olof Palme. Då blev han övertygad om att "onda krafter" ville honom illa, och det var väl där hans schizofreni bredde ut sig fullständigt.
En väldigt tragisk utveckling på ett liv som annars var så full av glädje och kärlek. Den sista skivan kom 1994, och istället för titlar som För kärlekens skull så hette det nu I den stora sorgens famn.
Men låtarna lever kvar, de är odödliga, och förutom de givna klassikerna så har jag nu börjat gräva ner mig i de mer okända, fast dock minst lika fina, alsterna. Det är en givande djupdykning.
Kommentarer
Trackback
