Kungsörs BK
Idag är dagen man längtar till hela januari, februari, mars och april. Idag är dagen man ser framför sig när det är som jävligast på försäsongsträningen. Idag är det seriepremiär.
Januari brukar vara ganska lugn. Februari är tung, men går fort. Sedan kryper tiden fram till seriepremiären. Förväntningar byggs upp, spänningen kryper sig på och man vill bara ut på planen. Helst på hemmaplanen då, men i stort sett bara ut. På den gröna mattan, i den nya tröjan, kanske med det "nya" laget, kanske i den nya serien och bara spela. Det är så härligt.
Som jag vrider mig i inre plågor över att missa denna händelse. Jag missade förra årets premiär då jag var tillfälligt bosatt i Australien, och nu missar jag årets premiär på grund av skada. Vem vet, jag kanske inte hade spelat ändå, men oddsen hade i alla fall varit bättre. Kanske kommer jag inte kunna spela alls i år, vem vet? Herregud, ett helt jävla år utan att ha spelat en enda match...det är ju för jävla sorgligt.
Men så är det, och jag tänker vara med i premiären så mycket jag bara kan. Förvisso från läktaren men runtomkring och överallt.
Känslan inför premiären är blandad. Vi har ett lag såväl på pappret som på planen som kan vinna division 4, men då måste alla verkligen vilja det. Min största rädsla är att inställningen skulle svikta, det skulle bara vara för jävligt. Men det tror jag inte, jag tror vi är fast bestämda att vi ska klara det här. Med den skicklighet vi besitter, med lite tur, tillsammans och med en jävla vilja.
Fy fan alltså...nu kör vi.
Januari brukar vara ganska lugn. Februari är tung, men går fort. Sedan kryper tiden fram till seriepremiären. Förväntningar byggs upp, spänningen kryper sig på och man vill bara ut på planen. Helst på hemmaplanen då, men i stort sett bara ut. På den gröna mattan, i den nya tröjan, kanske med det "nya" laget, kanske i den nya serien och bara spela. Det är så härligt.
Som jag vrider mig i inre plågor över att missa denna händelse. Jag missade förra årets premiär då jag var tillfälligt bosatt i Australien, och nu missar jag årets premiär på grund av skada. Vem vet, jag kanske inte hade spelat ändå, men oddsen hade i alla fall varit bättre. Kanske kommer jag inte kunna spela alls i år, vem vet? Herregud, ett helt jävla år utan att ha spelat en enda match...det är ju för jävla sorgligt.
Men så är det, och jag tänker vara med i premiären så mycket jag bara kan. Förvisso från läktaren men runtomkring och överallt.
Känslan inför premiären är blandad. Vi har ett lag såväl på pappret som på planen som kan vinna division 4, men då måste alla verkligen vilja det. Min största rädsla är att inställningen skulle svikta, det skulle bara vara för jävligt. Men det tror jag inte, jag tror vi är fast bestämda att vi ska klara det här. Med den skicklighet vi besitter, med lite tur, tillsammans och med en jävla vilja.
Fy fan alltså...nu kör vi.
Kommentarer
Trackback
