Jag ska nog lyckas

Jag sitter och tittar på de här gamla familjebanden jag håller på att redigera - och jag förundras över den lilla illbatting jag var.
      Jag har alltid trott att jag var en lugn och stillsam och tillbakadragen lite pojke, men av filmerna att dömma så var fallet inte så. Jag lever rövare och härjar satan, och varje gång jag skriker i filmerna så skär det i mina öron.
      Nog för att jag vet om att jag alltid varit en pajas, men jag trodde inte att jag var i ett sånt behov av uppmärksamhet och bekräftelse som jag tycktes vara.
      Jag har i och för sig bara sett mig själv ifrån åldern mellan 3-5 år än så länge, det kanske blev bättre med tiden, men det var ändå förvånande.
      Sedan började jag fundera kring en annan grej, nämligen hur det kom sig att en sån sprattelgubbe och glädjebubbla som jag var blev en sådan grubblare? Eller kanske har jag alltid varit sådan? Jag vet inte. Ja men, jo, det är nog så när jag tänker efter - jag har alltid funderat väldigt mycket. Över döden, över livet, över tiden som går och aldrig kommer igen.
      Kanske är jag inte så annorlunda nu som då. Fortfarande en sprattelgubbe, med jämna mellanrum, och fortfarande en grubblare.