"Epilog" - Skulle du läsa det här?
"Han springer som om han sprang ifrån döden. Som om varje steg framåt vore en möjlighet att leva en stund till. Han tittar bakåt men ser ingeting, men ändå någonting. Någonting som vill honom illa. Någonting som vill släcka allting i det steg han är i just nu. Därför tar han ett steg till. Och ett till.
Det bränner i bröstet, men det gör ingeting. Den där brännande känslan är det som får han att känna sig vid liv. Just nu. Det måste bränna länge till.
Han springer som om han höll jordens överlevnad i varje löpsteg. Som att om han stannade så skulle allt vara över. Så fort han stannade så skulle explosionen skölja som en våg där bakom, och inget steg framåt skulle hjälpa.
Förstår ni? Han springer för att du och jag ska få leva en stund till.
Självklart snubblade han - men han var i ett sådant rus att han inte ens märkte tidsskillnaden från att hans knän skrapade längs asfalten till att han var uppe i steget igen. Han kände inte blodet, inte smärtan, inte det fakum att det där skulle behöva sys imorgon. Bara att fortsätta framåt, det var det enda som gällde. Framåt, för dig och för mig.
Månen var hans enda vän, som vanligt, och den enda som höll honom sällskap. Den enda som trodde på att han skulle klara sig igenom natten. Vi låg och sov, du och jag, när han sprang för oss. Vi brydde oss inte. Vi tänkte inte på det. För oss var det så självklart att vakna nästa dag.
Han spang uppför backen bredvid Sporthallen och Centralskolan och slängde sig under lastkajen vid ingången till köket. Trodde verkligen att han hunnit tillräckligt för att irra bort dom.
Han pustade. Flämtade. Försökte hämta andan i vetskapen om att det snart kunde vara dags att springa igen.
Just när det brände som mest, när blodet i munnen gjorde sig som mest påmind, så tänkte han: "Varför gör jag det här? Ingen kommer någonsin tacka mig. Ingen har en aning om vad fan jag får stå ut med för att den här jävla stan ska få finnas en dag till. Ingen kommer att sörja mig om jag misslyckas."
Men just när han kommit över den värsta jävla andningsnöden så mindes han varför. Familjen, KG, hon, KBK, och vad hans idol sa till honom den där gången vid öl-tältet på Thor Modéen-dagarna: "Du...jag tror på dig."
Hans idol trodde på honom, och han älskade dem alla. Kanske henne mest. Och nu skulle hon kanske aldrig få veta. Nu hade han kanske väntat för länge. Nu kanske det var för sent.
Han blundade, lät tårarna rinna, bet ihop och samlade sig. Plötsligt hördes ett skrik borta vid parkeringen vid slöjd-salen.
Han såg ljuset och tog sedan ny fart.
Bort mot Fritidsgården, mot Presssbyrån, mot Vattentornet. Han visste vad som var tvunget att göras. Han visste vad som skulle fungera.
Han tänkte: "Fan om de inte kommer ihåg mig nu."
Det bränner i bröstet, men det gör ingeting. Den där brännande känslan är det som får han att känna sig vid liv. Just nu. Det måste bränna länge till.
Han springer som om han höll jordens överlevnad i varje löpsteg. Som att om han stannade så skulle allt vara över. Så fort han stannade så skulle explosionen skölja som en våg där bakom, och inget steg framåt skulle hjälpa.
Förstår ni? Han springer för att du och jag ska få leva en stund till.
Självklart snubblade han - men han var i ett sådant rus att han inte ens märkte tidsskillnaden från att hans knän skrapade längs asfalten till att han var uppe i steget igen. Han kände inte blodet, inte smärtan, inte det fakum att det där skulle behöva sys imorgon. Bara att fortsätta framåt, det var det enda som gällde. Framåt, för dig och för mig.
Månen var hans enda vän, som vanligt, och den enda som höll honom sällskap. Den enda som trodde på att han skulle klara sig igenom natten. Vi låg och sov, du och jag, när han sprang för oss. Vi brydde oss inte. Vi tänkte inte på det. För oss var det så självklart att vakna nästa dag.
Han spang uppför backen bredvid Sporthallen och Centralskolan och slängde sig under lastkajen vid ingången till köket. Trodde verkligen att han hunnit tillräckligt för att irra bort dom.
Han pustade. Flämtade. Försökte hämta andan i vetskapen om att det snart kunde vara dags att springa igen.
Just när det brände som mest, när blodet i munnen gjorde sig som mest påmind, så tänkte han: "Varför gör jag det här? Ingen kommer någonsin tacka mig. Ingen har en aning om vad fan jag får stå ut med för att den här jävla stan ska få finnas en dag till. Ingen kommer att sörja mig om jag misslyckas."
Men just när han kommit över den värsta jävla andningsnöden så mindes han varför. Familjen, KG, hon, KBK, och vad hans idol sa till honom den där gången vid öl-tältet på Thor Modéen-dagarna: "Du...jag tror på dig."
Hans idol trodde på honom, och han älskade dem alla. Kanske henne mest. Och nu skulle hon kanske aldrig få veta. Nu hade han kanske väntat för länge. Nu kanske det var för sent.
Han blundade, lät tårarna rinna, bet ihop och samlade sig. Plötsligt hördes ett skrik borta vid parkeringen vid slöjd-salen.
Han såg ljuset och tog sedan ny fart.
Bort mot Fritidsgården, mot Presssbyrån, mot Vattentornet. Han visste vad som var tvunget att göras. Han visste vad som skulle fungera.
Han tänkte: "Fan om de inte kommer ihåg mig nu."
Kommentarer
Postat av: morgan
bra där! känns lite rysare...
Postat av: Anonym
Riktigt bra skrivet!
Jag vill ha en fortsättning...?
Postat av: morgan
Förresten vet du väl att epilog är i slutet av en bok, prolog är början...
Trackback
