Någon att fira
Så fick då även Kaggen fylla 25. Det var på vippen, i år igen. Fast spelar det någon roll längre? Jag tror man slutade längta efter sin födelsedag efter att man fyllt 20, då inga Systembolagskassörskor i världen kunde hindra en längre.
Men, herregud, 25 är en beaktningsvärd ålder. Sägs det. Själv har jag aldrig förstått det där. När man fyller 50, 60, 70 o.s.v så tycker jag att man kan börja hurra och visa respekt för jubilaren. 25 är...bara ett steg närmare. Ett steg närmare lyckan, får jag hoppas.
Men det är ju också en anledning till att fira och uppmärksamma någon, och Kaggen är väl värd att firas och uppmärksammas.
Djungeltrummorna på stan säger att vi inte är kompisar längre, att vi gjort slut och inte snackar längre, efter att Kaggen flyttade till Eskilstuna. Men vad vet dom? Vi kanske brevväxlar?
Äsch, det är sant att vi inte hörs och syns lika ofta längre - men har man spenderat 21 år ihop så tätt som vi har gjort så finns inte det behovet längre. Jag kan sitta och prata med Kaggen om någonting, och sedan en månad senare ta vid på meningen jag avslutade med senast vi sågs. Det är liksom inga konstigheter mellan oss. Vi är för tajta för det, konstigheter. Det kan nog vara svårt att förstå, det där, om man inte har någon som man är riktigt tajt med.
Det jag försöker säga är att jag tror - jag TROR - att vi skulle kunna vara ifrån varandra i ett par år, och sedan skulle det räcka med ett "Hej!" när vi träffades för att allt skulle vara som vanligt igen. Jag tror verkligen det.
Nu säger jag inte att jag vill det, jag försöker bara förklara hur det ligger till.
Det är sant att jag var lite down där ett tag när Kaggen flyttade till Eskilstuna. Lite bitter, javisst. På ett sätt kändes det som den sista biten i förändringens pussel. Men sedan insåg jag att det är inte så jävla illa ändå. Saker och ting har förändrats, men egentligen är det inte så mycket som är annorlunda trots allt. Det är bara tidens gång, och man måste haka på för att inte gå genom livet som en ständig eftersläntrare.
Men, äsch, alltså...det jag egentligen ville säga är att dagarna kommer och dagarna går, men jag och Kaggen består. Mer eller mindre.
I love you, man. Grattis på 25-årsdagen.
Men, herregud, 25 är en beaktningsvärd ålder. Sägs det. Själv har jag aldrig förstått det där. När man fyller 50, 60, 70 o.s.v så tycker jag att man kan börja hurra och visa respekt för jubilaren. 25 är...bara ett steg närmare. Ett steg närmare lyckan, får jag hoppas.
Men det är ju också en anledning till att fira och uppmärksamma någon, och Kaggen är väl värd att firas och uppmärksammas.
Djungeltrummorna på stan säger att vi inte är kompisar längre, att vi gjort slut och inte snackar längre, efter att Kaggen flyttade till Eskilstuna. Men vad vet dom? Vi kanske brevväxlar?
Äsch, det är sant att vi inte hörs och syns lika ofta längre - men har man spenderat 21 år ihop så tätt som vi har gjort så finns inte det behovet längre. Jag kan sitta och prata med Kaggen om någonting, och sedan en månad senare ta vid på meningen jag avslutade med senast vi sågs. Det är liksom inga konstigheter mellan oss. Vi är för tajta för det, konstigheter. Det kan nog vara svårt att förstå, det där, om man inte har någon som man är riktigt tajt med.
Det jag försöker säga är att jag tror - jag TROR - att vi skulle kunna vara ifrån varandra i ett par år, och sedan skulle det räcka med ett "Hej!" när vi träffades för att allt skulle vara som vanligt igen. Jag tror verkligen det.
Nu säger jag inte att jag vill det, jag försöker bara förklara hur det ligger till.
Det är sant att jag var lite down där ett tag när Kaggen flyttade till Eskilstuna. Lite bitter, javisst. På ett sätt kändes det som den sista biten i förändringens pussel. Men sedan insåg jag att det är inte så jävla illa ändå. Saker och ting har förändrats, men egentligen är det inte så mycket som är annorlunda trots allt. Det är bara tidens gång, och man måste haka på för att inte gå genom livet som en ständig eftersläntrare.
Men, äsch, alltså...det jag egentligen ville säga är att dagarna kommer och dagarna går, men jag och Kaggen består. Mer eller mindre.
I love you, man. Grattis på 25-årsdagen.
Kommentarer
Trackback
