Jag ska nog lyckas

Det har varit en väldigt värdig 25-årsdag. Inte så värst annorlunda än andra dagar, men ändå väldigt uppskattad och fin. Små gester är värda så mycket ibland. Bara en sån sak som att folk kommer ihåg ens födelsedag, eller tar sig tid att gratulera, är verkligen stort i min värld.
     Det finaste var kanske på jobbet idag. Jag hade inte annonserat att jag fyller år idag, och därför hade jag inte förväntat mig att någon, mer än möjligtvis Ankan, skulle säga någonting - men så fort jag öppnade ytterdörren och klev in så möttes jag av små juveler i hallen som sjöng "Ja må han leva". Väldigt oväntat och otroligt sött.
      Grejen var den att Djärven hade för sig att jag fyllde år i januari, och när hon kollade upp saken närmare så visade det sig att det var idag. En ren slump, men en lyckosam sådan.
      Sedan blev det en alldeles enastående vacker vinterdag med strålande solsken och lagom kallt i luften. Vi kan nog enas om att det var den finaste dagen så här långt på året.
      Efter stängningen väntade spinning i Köping, följt av en mindre middag hemma med Mor, Far, Lillebror och hans Ida. Världens godaste laxsoppa och vitt vin stod på menyn - och presenterna bestod av en flaska whiskey, en rakapparat och cash. Väldigt bra, speciellt med tanke på att jag inte önskat mig någonting.
      Nej, som sagt, det blev en väldigt värdig 25-årsdag. Tack för alla gratulationer!