Slutet och början på två serier
Så tog Stjärnorna på slottet slut i lördags - denna fina serie som denna säsong varit en mindre besvikelse. Men det slutade värdigt och bra ändå, tack vare tunga damen Marie Göranzon. Hon är verkligen tung, en av våra största kvinnliga skådespelerskor idag.
Marie Göranzon tog plats, hon dirigerade och regisserade och höll inte igen när hon pratade. En skådespelare ut i fingerspetsarna, och såna människor har jag en tendens att tycka om.
Så det slutade bra, men överlag var det en tam säsong om man jämför med tidigare omgångar.
Dan Ekborg var en stor besvikelse, jag hade hoppats på väldigt mycket ifrån honom, speciellt på humorsidan, men det föll platt allting. Niklas Strömstedt hade jag ganska bra koll på, även om han var mysigare och härligare än vad jag förväntat mig. Monica Dominique var en sprallig och fin bekantskap, men tillförde kanske inte så mycket egentligen. Ulf Brunnberg var okej ändå, fast jag hade hoppats på att han skulle vara lite "bullrigare", i stil med Tommy Körberg, men han var ganska sympatisk.
Nu hoppas jag på lite mer olika och intressantare kändisar till nästa omgång.
Samtidigt har Solsidan kört igång igen med två avsnitt - och det var värst vilken Solsidan-hysteri det blivit helt plötsligt. Tokhöga tittarsiffror i premiären och hyllningarna vill aldrig ta slut.
Visst är Solsidan bra - men SÅ bra är det väl inte? Vissta samtal och situationer är ju klockrena och i ett med verkliga livet, men jag tycker att hyllningarna dragit iväg lite. Eller ganska så mycket, faktiskt.
Johan Rehborgs karaktär Fredde är ju rolig, och självklart också Henrik Dorsins eminenta tolkning av grannen Ove. För mig är det just de två figurerna som får mig att titta, annars kunde jag nog både ha och mista Solsidan.
Det är en bra mycket bättre svensk humorserie än mycket annat. Men vi kan väl sansa oss lite. Då höjer jag hellre Grotesco och Våra vänners liv till skyarna - där kan vi prata om roliga serier!
Marie Göranzon tog plats, hon dirigerade och regisserade och höll inte igen när hon pratade. En skådespelare ut i fingerspetsarna, och såna människor har jag en tendens att tycka om.
Så det slutade bra, men överlag var det en tam säsong om man jämför med tidigare omgångar.
Dan Ekborg var en stor besvikelse, jag hade hoppats på väldigt mycket ifrån honom, speciellt på humorsidan, men det föll platt allting. Niklas Strömstedt hade jag ganska bra koll på, även om han var mysigare och härligare än vad jag förväntat mig. Monica Dominique var en sprallig och fin bekantskap, men tillförde kanske inte så mycket egentligen. Ulf Brunnberg var okej ändå, fast jag hade hoppats på att han skulle vara lite "bullrigare", i stil med Tommy Körberg, men han var ganska sympatisk.
Nu hoppas jag på lite mer olika och intressantare kändisar till nästa omgång.
Samtidigt har Solsidan kört igång igen med två avsnitt - och det var värst vilken Solsidan-hysteri det blivit helt plötsligt. Tokhöga tittarsiffror i premiären och hyllningarna vill aldrig ta slut.
Visst är Solsidan bra - men SÅ bra är det väl inte? Vissta samtal och situationer är ju klockrena och i ett med verkliga livet, men jag tycker att hyllningarna dragit iväg lite. Eller ganska så mycket, faktiskt.
Johan Rehborgs karaktär Fredde är ju rolig, och självklart också Henrik Dorsins eminenta tolkning av grannen Ove. För mig är det just de två figurerna som får mig att titta, annars kunde jag nog både ha och mista Solsidan.
Det är en bra mycket bättre svensk humorserie än mycket annat. Men vi kan väl sansa oss lite. Då höjer jag hellre Grotesco och Våra vänners liv till skyarna - där kan vi prata om roliga serier!
Kommentarer
Trackback
