Jag ska nog lyckas

Denna Björn Ranelid. Jag vet inte när jag föll för honom? Det måste ha varit 2-3 år sedan, men i vilket sammanhang kommer jag inte ihåg. Jag hade inte läst någon av hans böcker, något jag fortfarande inte gjort, och jag visste väl inte direkt vem han var, mer än ett författarnamn. Kan det ha varit hans bråk med Linda Skugge, där hon påstod att han använde läppglans och annat tjafs? Klart är i alla fall att det jag föll för hos honom var hans sätt att tala och hans sätt att vara.
     Björn Ranelid säger inte en mening som vi andra. Han knullar meningen i sin mun, och det vi hör är utlösningen. Jag älskar honom för det.
     Jag älskar att han inte är som vi andra. Han är högfärdig och egoistisk, förklätt i en ödmjuk kostym. Han är Zlatan och Lill-Babs på en och samma gång.
     Jag älskar det faktum att han älskar att prata om sig själv och sina bedrifter, samtidigt som han påstår att han aldrig pratar om sig själv. Det kan låta ungefär så här: "Jag pratar aldrig om mig själv. Aldrig! Det är ointressant. Jag menar...jag har vunnit Augustpriset, jag har sålt 12 miljoner bara i år, jag är Sveriges mest anlitade föreläsare, i år har jag föreläst 148 gånger, och jag har spelat i Allsvenskan med Malmö FF. Men det är inte intressant. Jag pratar aldrig om mig själv." Och han säger det med en sån övertygelse att han själv tror på det. Han kan liksom inte låta bli att påminna oss om hans storhet, precis som om vi hade glömt det. Jag älskar det.
      Och jag älskar hans sätt att knyta näven och skrka "JA! YES YES YES!!! DÄR SATT DEN!!" när han klarar av en lite klurig uppgift i tv, som han så ofta gjort genom åren. Som en tävlingsinriktad liten dåre i 9-årsåldern. Det är älskvärt.
      Sedan älskar jag att även fast han dansade fantastiskt dåligt i fredagens Let's dance, så blev han ändå sur efter juryn dåliga betyg. Resten av kvällen satt han och stirrade tomt framför sig medan de andra visade upp sina danser. Som att han satt och tänkte "Va fan...visst, jag kanske inte gjorde världens snyggaste rumba - men jag har ju vunnit Augustpriset och är Sveriges mest anlitade föreläsare! Inte ska jag få så låga betyg då?!".
      Och jag älskar att han i dagens tidningar skyller sin dåliga rumba på att någon i publiken psykade honom genom att skratta i inledningen. Det är verkligen höjden av att vara dålig förlorare - och Björn Ranelid är 61 år. Som jag älskar honom för det!